Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
I Christian Ryltenius tolkning av Gösta Knutssons klassiker får vi följa Pelle Svanslös från första stund. Här spatserar han med Maja Gräddnos. Bild: SF Studios

Recension: "Pelle Svanslös"

Den senaste filmversionen av Gösta Knutssons klassiker innehåller på tok för många mediokra sångnummer. Budskapet är tydligt, snällt och utan sensationer, skriver GP:s kritiker Mats Johnson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Animerat/Kattmusikal

Pelle Svanslös

Regi: Christian Ryltenius

Röster: Adam Pålsson, Christopher Wagelin och Li Schmalenbach

Sverige, 2020 (67 min)

LÄS MER: Recension: "Jag och min bror"

Det är faktiskt lite kul att ”Cats” och ”Pelle Svanslös” har premiär samma dag. Plötsligt invaderas biograferna av filmer där katter har ett tvångsmässigt behov av att brista ut i sång. Är det något som folk vill gå och titta på? Jag gissar på knappast.

Gösta Knutssons böcker om kattlivet i Uppsala (den första boken har åttio år på nacken) har filmatiserats några gånger. Överlägset bäst är live action-tv-serierna från 1990-talet med Björn Kjellman i god form som Pelle och med Christer Fant i ännu bättre form som den elake, och lätt korkade, katten Måns. Då bänkade sig inte bara barnen utan även vuxenpubliken glatt framför tv:n (det fanns inte så många kanaler på den tiden, men ändå).

Nya Pelle Svanslös-filmen är animerad och 67 minuter kort. Regissören Christian Ryltenius, som tidigare gjort ett par Bamsefilmer, har bestämt sig för att göra en utpräglad barnfilm med det tydliga budskapet i längden lönar det sig vara snäll medan de som är dumma och elaka får betala dyrt, på slutet.

Idel halvdana sångnummer

Gott så, men Ryltenius film innehåller på tok för många sångnummer. Det kan fungera om låtarna är bra, som i Disneys ”Djungelboken”, men i Pellefilmen är sångerna märkvärdigt anonyma för att inte säga halvdana.

LÄS MER: Här är Oscarsnomineringarna 2020

Annars är detta Pelle från början. Ute på landet får flickan Birgitta en kattunge i present. Katten ger sig på egen hand ut i den hotfulla skogen, där det finns en lömsk och glupsk räv, han trillar ner i en å och hamnar mot sin vilja i Uppsala, där det finns gott om katter, men inte så värst många människor. I filmen, alltså.

I de bästa scenerna planerar Måns att öppna en snobbig kattklubb. Då vankas det auditions för alla som vill uppträda på haket. Samtliga som ställer sig på scenen saknar alla former av talang. Det ger upphov till en del humor som fungerar.

Sedan rullar det på utan några större sensationer. Pelle vill naturligtvis ta sig hem till sin matte Birgitta. Men hur ska det då gå för den vänligt sinnade, och söta, Maja Gräddnos?

Här kommer en så kallad spoiler (Varning!): Allting ordnar sig till det bästa. För alla. Till och med Måns.

LÄS MER: Recension: "Jojo Rabbit"

Titta hellre på:

"Pelle Svanslös" (Tv-serier 1995-97)

"Pelle Svanslös och den stora skattjakten" (Mikael Ekman, 2000)

"Bamse och dunderklockan" (Christian Ryltenius, 2018)