LÄS MER:Recension: Betty - HBO
I oktober 2015 dog 64 unga rumäner i en brand på nattklubben Colectiv i Bukarest. Närmare 200 skadades. I förlängningen kopplades händelsen till politisk korruption. Den socialdemokratiska premiärministern Victor Ponta och hans regering fick avgå. Nattklubbsägarna hade genom rätt kontakter fått tillstånd till sin verksamhet trots att lokalerna saknade nödutgångar – ja, den enda utgång som överhuvudtaget fanns var lika stor som en balkongdörr. Dessutom hade klubben tagit in flera besökare än vad det tillfuskade tillståndet tillät.
Att 64 medborgare dör är naturligtvis ett stort trauma för hela Rumänien. Ännu starkare känslor blev det när ett team grävande journalister vid tidningen Gazeta Sporturilor avslöjade att desinfektionsmedlen som då användes för att behandla de brandskadade var utspätt till en tiondel av styrkan som angavs på förpackningarna. Först av företaget som tillverkat sjukhusspriten, sedan på sjukhus runt om i landet.
Dog av bakterieinfektioner
LÄS MER:Recension: The Eddy - Netflix
Det absurda i historien är att det i vissa fall inte ens handlade om att tjäna pengar – flera sjukhus hade fått desinfektionsmedlet donerat till sig. Personal som vårdat brandoffer från nattklubben trädde fram och berättade hur folk dött, inte av brandskador, utan av bakterieinfektioner. En patient med förhållandevis lätta brandsår dog exempelvis av en bakterieinfektion i örat och det läckte ut filmer där vita maskar syntes kräla runt i öppna sår. Detta samtidigt som hälsovårdsmyndigheten om och om upprepat att ”era barn får bättre vård här än i Tyskland”.
LÄS MER:Recension: "Hedersgästen"
Dokumentärfilmaren Alexander Nanaus filmer är inga estetiska underverk. Styrkan i dem ligger i stället i den omedelbara känslan av närvaro, vilket den svenska publiken fått uppleva i den hyllade ”Toto och hans systrar” (2014) som följer ett barns vardag i ett av Bukarests mest utsatta områden.
Den här gången blir flugan på väggen-tekniken närmast meta, då Alexander Nanaus team följer ett annat journalistteam som i sin tur rapporterar från den rumänska verkligheten. Därtill kommer två parallella historier. Dels den om överlevaren Tedy Ursuleanu som vägrar vara bitter utan i stället överlyckligt vinkar med sin nya handprotes och låter sig fotograferas med nedsotade änglavingar. Dels den om den nya hälsovårdsministern Vlad Voiculescu, en före detta aktivist utan kopplingar till något parti, som tillsätts för att reda upp sörjan. Detta från ett kontor i samma byggnad där kommunistdiktatorn Nicolae Ceaușescu höll sitt sista tal innan han avsattes och avrättades i samband med den rumänska revolutionen 1989.
LÄS MER:Recension: "It must be heaven"
Oegentligheter och korruption
Att filmteamet lyckats komma ministern så nära säger ganska mycket om dubbelheten i det rumänska samhället. Å ena sidan är makten nästintill onåbar, oegentligheter och korruption pågår i åratal bakom ryggen på landets medborgare och makthavare går utan någon skam i kroppen ut med lögner i media. Samtidigt kan du som journalist genom ett telefonsamtal få sitta med när högt uppsatta politiker i diskuterar mediastrategier och hur politiska motståndare ska tacklas på bästa vis.
Min enda invändning mot filmen är att det är svårt att hänga med i alla turer. Det är ett nystan av vänskapskorruption, pengatransaktioner, mutor, konspirationsteorier och absurditeter.
Precis som rumänsk politik.
LÄS MER:De tio bästa filmerna att strömma i maj
Titta också på:
“Tito och hans systrar” (Alexander Nanau, 2014)
”Kapitalism: Our improved formula” (Alexandru Solomon, 2010)
”The autobiography of Nicolae Ceaușescu” (Andrei Ujică, 2010)
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
