Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emily Blunt spelar rollen som Mary Poppins praktiskt taget perfekt, tycker Karoline Eriksson. Bild: courtesy of Disney

Mary Poppins är en stark uppvisning i filmkonst

När barnflickan med de magiska krafterna gör comeback efter 54 år gör hon det i en film som är lika mycket en retrochic uppföljare som en nostalgisk hommage till originalet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Musikal

Mary Poppins kommer tillbaka

Regi: Rob Marshall

Med: Emily Blunt, Ben Whishaw, Lin-Manuel Miranda, Emily Mortimer, Colin Firth, Meryl Streep m fl

Land: USA (2018)

Längd: 2 tim 10 min

När musikalfilmen Mary Poppins hade premiär i Hollywood 1964 satt författaren PL Travers i salongen och grät. Hon hatade vad Walt Disney gjort med hennes hjältinna, barnflickan med magiska krafter som styr upp en dysfunktionell familj i London. Disney däremot skrattade hela vägen till banken. Mary Poppins, med Julie Andrews i titelrollen, blev en dundersuccé. Men PL Travers sa blankt nej till fler filmer, och fortsatte göra så fram till sin död 1996.

Konflikten är så legendarisk att den blev film 2013, Saving Mr Banks. Nu, när författarens efterlevande förlikats med den amerikanska filmjätten, kommer uppföljaren, 54 år efter den första, ikoniska filmen. Det finns en del att leva upp till.

Mary Poppins kommer tillbaka är en kompromiss mellan Travers Poppins-värld och Disneys. En mix av det jovialiska och det regnmulna som författaren saknade i 1964 års version. Den utspelar sig 20 år senare, på 30-talet, precis som böckerna. Det syskonpar Poppins såg efter sist har blivit vuxna: Michael (Ben Whishaw) har tagit över huset. Jane (Emily Mortimer) hjälper till med hans barn som blivit moderlösa. Dessutom hotas familjen av vräkning. Detta anar den paranta barnflickan som strax kommer svävande med sitt paraply. Lika piffig som förr och inte en dag äldre.

Mary Poppins kommer tillbaka är både en pastisch och en stark uppvisning i filmkonst i sin egen rätt.

Emily Blunt är, för att låna Mary Poppins omdöme om sig själv, ”praktiskt taget perfekt” i rollen. Hon har pondus nog att fylla Julie Andrews skor men är mindre sockersöt, och utstrålar rätt sorts triumferande självgodhet. Och ja, hon kan sjunga och dansa.

Denna uppföljare är paradoxalt nog lika mycket en nyinspelning; en nostalgisk hommage med ständiga blinkningar till originalet. Alla miljöer är exakta kopior av tidigare platser. Marc Shaimans soundtrack ekar av The Sherman Brothers. Varje musikalnummer motsvarar ett från 1964:

Scenen där Mary, hennes kavaljer och barnen stiger in i en kritmålning till exempel, blir här en tripp in i en värld av porslin, där marken klirrar snyggt under Poppins klackar. Vägen leder till en music hall-lokal där skådespelarna, liksom i originalet, interagerar med tecknade figurer, som ser ut som Disney-animationer gjorde på 60-talet. Det är skickligt och läckert genomfört, och rejält retro-nördigt. Tempot är samtida, vilket kanske borgar för att dagens barn, som aldrig sett Julie Andrews i stråhatt, också köper det här.

Disney har anlitat musikalveteranen Rob Marshall, som slog igenom med filmversionen av Chicago, och senast regisserade Blunt i Disney-äventyret Into the woods. Det finns inte mycket att klaga på vad gäller sång- och dans-biten, mer än att det efter ett tag uppstår en viss mättnadskänsla. Det är som att varje musikalnummer inte bara är tänkt att överträffa det gamla det anspelar på, utan även det närmast föregående.

Filmen har spelats in i England och dosen knastertorr brittiskhet har höjts betänkligt sedan sist, med varierande resultat. Ben Whishaw bidrar med hjärta genom sin gestaltning av en sorgsen pappa som inte riktigt orkar med. Emily Mortimer däremot förkroppsligar uttrycket ”keep calm and carry on” på gränsen till det parodiska. Colin Firth som girig bankir är en lika simpel lösning som det ständiga refererandet till Big Ben, medan det är svårt att inte gilla barnen i sina trånga tweedkostymer.

PL Travers hade inte uppskattat den naiva upplösningen, där 93-årige Dick Van Dyke från originalet gör ett charmigt inhopp. Eller det lycksaliga slutscenen, där alla bokstavligen svävar i det blå. Chansen är stor att andra kommer att göra det. Mary Poppins kommer tillbaka är både en pastisch och en stark uppvisning i filmkonst i sin egen rätt.

Titta även på:

Moulin Rouge! (Baz Luhrmann, 2001)

Paraplyerna i Cherbourg (Jacques Demy, 1964)

La la land (Damien Chazelle, 2016).