Långfilmen ”Kupé nr 6” stack ut under filmfestivalen i Göteborg 2022. Ett ömsom realistiskt och absurt kammarspel som till stor del utspelar sig i en vodkaindränkt tågkupé mellan Moskva och Murmansk.
Där möts en gravt berusad rysk gruvarbetare och en finsk hjärtekrossad student som lämnat sin flickvän bakom sig på en fest. Avsmaken de båda känner inför varandra byts mot något annat. Filmen genomsyras av humor och mitt i det avgrundsdjupa mörkret skymtar ljus. Föga förvånande blev ”Kupé nr 6” Finlands Oscarskandidat och vann även juryns stora pris i Cannes.
Redan 2016 visade regissören Juho Kuosmanen prov på fingertoppskänslighet och tonträff i sin fina långfilmsdebut ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv”. Där fångas boxaren Olli Mäkis mjukare sidor och den välspelade och detaljrika filmen fylls av jordnära ögonblick.
Nu är Kuosmanen åter aktuell på bio i Sverige – med något så överraskande som tre moderna stumfilmer i svart-vitt. Filmteamet visar på spektakulära och absurda vis upp mänsklig frustration och driver förtjänstfullt med överheten – här i form av poliser och tjänstemän från kommunen.
Tidlösa ämnen som utanförskap, ensamhet, vräkning, arbetslöshet, fattigdom och spelmissbruk tas upp. Allt på ett osedvanligt charmigt sätt, med blinkningar till genren och en stor dos avväpnande humor. Vi får skratta en stund åt eländet.
Jaana Paananen imponerar och besitter en extraordinär komisk tajming. I ”Hembrännarna” ärver hon och hennes bror, spelad av den finske författaren och dramatikern Juha Hurme, en inkomstbringande utrustning av sin far, Skrot-Mattila.
Jaana Paananen imponerar och besitter en extraordinär komisk tajming.
De tillsynes hemlösa syskonen köper mäsk, sätter upp en populär business i skogen och säljer hembränt på flaska. Snart har de både en dejt med speldjävulen och hamnar i klammeri med rättvisan.
De rafflande små berättelserna ackompanjeras av piano och andra passande instrument. Ibland melankoliskt, bitterljuvt och utdraget. Ibland i staccato – som sig bör – när en annalkande fara hotar.
Då och då blir det lite väl slap-stick-betonat. Pastischen är ändå skicklig, och otroligt snygg.
Under Göteborgs filmfestival i våras visades ”Den tysta trilogin” på Stora teatern ackompanjerad live av det finska storbandet Ykspihlajan Kino-orkesteri. En hänförande upplevelse – liknande Christian Gabels audiovisuella konsert 1900 på samma plats.
Först ut av de burleska finska stumfilmerna är halvtimmeslånga ”Skrot-Mattila och den vackra kvinnan” där Mattila, som bor ensam med hunden Elsa, blir vräkt. En skylt varnar ”Tjänstemän från kommunen!” och musiken snabbar på.
Då och då blir det lite väl slap-stick-betonat.
Pastischen är ändå skicklig, och otroligt snygg. Tankarna går till Aki Kaurismäkis underfundiga och avskalade filmer – där lakoniska rollfigurer ändå får så mycket sagt om oss människor, kärleken och döden.
Titta också på:
”Höstlöv som faller” (Aki Kaurismäki, 2023)
”Kupé nr. 6” (Juho Kuosmanen, 2021)
”The artist” (Michel Hazanavicius, 2011)
