Djuren har alltid varit i fokus för brittiska filmskaparen Andrea Arnold. Samtidigt speglas såklart människan och vårt mänskliga beteende, hierarkier och utanförskap på ett utmärkt sätt vid sidan av, men det är djuren – som så ofta annars hamnar i periferin – som lyfts fram och får utgöra berättelsens kärna och mittpunkt.
Kopplingarna görs tydliga mellan dessa djur och berättelsernas många sköra tonåringar – lämnade vind för våg och osedda såväl av föräldrar som av omvärlden i stort.
I ”Fish tank” (2009) blir en mager vit häst som står bunden vid en husvagnsparkering väsentlig för huvudpersonen Mia. Hon försöker befria den men råkar då illa ut. Själv identifierar hon sig med hästen, och känner sig fången i sin dysfunktionella familj. I en scen får hon frågan vilket djur hon helst skulle vilja vara och svarar då ”en vit tiger”.
I den kaotiska roadmovien ”American honey” (2016) förekommer allt från bin och fåglar till hästar, gräshoppor och en björn. Och i dokumentären ”Cow” (2021) uppehåller sig handlingen helt och hållet kring en mjölkkos stillsamma vardag – med instinktiv förståelse för djurets perspektiv.
Liksom i Alan Parkers makalösa drama ”Birdy” från 1984 blir ”Bird” i slutändan en filmisk hymn om vänskap och fantasi som helande kraft.
Ingen lär därför bli förvånad över att det första vi får syn på i regissörens nya film ”Bird” är skränande måsar. Snart dyker även fjärilar och hästar upp, hundar och – en padda. Vi bjuds vi in i 12-åriga Bailys värld – i hög grad präglad av magiskt tänkande. Fantasin blir hennes tillflykt när vardagen framstår som snudd på outhärdlig. Hon skärper sina sinnen och riktar en poetisk blick mot situationer annars präglade av misär.
Nykiya Adams är ett riktigt fynd i den bärande rollen som Baily och gör en lika stark insats som Katie Jarvis gjorde som Mia i ”Fish tank” eller Sasha Lane som huvudpersonen Star i ”American honey”. Här finns ett slags systerskap, och en snudd på exakt tonträff. Även barnen i bröderna Dardennes senaste film ”Tori och Lokita” (2022) dyker upp som en association.
Regissören Andrea Arnold vet precis vad hon vill gestalta. Själv växte hon upp som äldst av fyra syskon i fattig arbetarklass i Dartford med en ensamstående mamma som blev förälder redan som tonåring.
Andrea Arnold går här längre än någonsin i sin ambition att gestalta upplösningen av gränsen mellan människa och djur.
Baily och hennes storebror Hunter (Jason Buda) bor hos sin pojkaktige pappa Bug (Barry Keoghan i toppform) i en sliten graffitimålad kvart i norra Kent.
Bug är en gladlynt slarver, kraftfullt tatuerad, älskar att festa med kompisar och tänker – till Bailys stora missnöje – gifta sig med sin nyfunna kärlek. Förälder blev han redan i tidiga tonåren. Nu har han inte mycket tid över till barnen.
Ändå har Baily det bättre hos honom än hos mamma Payton – som rasat ner i gravt missbruk, inte klarar av att ta hand om Bailys halvsyskon och lever i ständig skräck för sin nye man Skate. Jämfört med honom, våldsam och kvinnohatande, framstår ändå Bug som snäll – med en och annan sporadisk ömhetsbetygelse.
Han drömmer om att bli rik på den padda han investerar i – vars sekret ger ett hallucinatoriskt rus.
Mitt i detta kaos dyker den svårplacerade sökaren Bird upp, magnetiskt spelad av Franz Rogowski. En gestalt som mycket väl kan vara en produkt av Bailys fantasi. En låtsaskompis. Samma tvetydighet råder här som i Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” (2008) där mobboffret Oskar lär känna vampyren Eli.
Andrea Arnold går här längre än någonsin i sin ambition att gestalta upplösningen av gränsen mellan människa och djur.
Visst – resultatet ”Bird” är experimentellt, improviserat och mindre stringent än tidigare verk. Samtidigt är fantasyberättelsen – där både Bird och Baily är på jakt efter närvarande föräldrar – flyhänt, poetiskt, välspelad och konstant rörande.
Liksom i Alan Parkers makalösa drama ”Birdy” från 1984 blir ”Bird” i slutändan en filmisk hymn om vänskap och fantasi som helande kraft.
Titta också på:
”Flickan” (Fredrik Edfeldt, 2009)
”Fish tank” (Andrea Arnold, 2009)
”Kes – falken” (Ken Loach, 1970)
