Danny Boyle inledde karriären på topp med de högintensiva filmerna ”Dödsleken” (1994) och ”Trainspotting” (1996). Sedan störtdök den brittiske regissören med först den mediokra romantiska komedin ”A life less ordinary” (1997) och sedan sömnpillret ”The beach” (2000).
Hög tid för ett genrebyte modell totalt. Tillsammans med manusförfattaren Alex Garland gjorde Boyle 2002 den effektiva virus- och zombiethrillern ”28 dagar senare”. Nya namn stod för manus och regi i fortsättningen ”28 veckor senare”. Nu återförenas Garland och Boyle i ”28 years later” som ger ett väldigt mycket mer påkostat intryck än den första filmen.
Extremt rasande virusmuterade zombier härjar i större delen av Storbritannien, men på några isolerade öar utanför den skotska kusten kan människor leva relativt fridfullt. Ibland, när det är lågvatten, måste man av olika skäl ta sig till fastlandet. Där är det livsfarligt att vistas.
Jämfört med George A Romeros banbrytande zombiefilm ”Night of the living dead” (1968) är ”28 years later” relativt stillsam. Flera vämjeligt våldsdetaljerade scener, jovisst, men aldrig några enkla skrämseleffekter. I första hand är detta en film om pojken Spike (Alfie Williams, som medverkar i varenda scen) och hans föräldrar.
Flera vämjeligt våldsdetaljerade scener, jovisst, men aldrig några enkla skrämseleffekter.
Under filmens första hälft, som uppbär en del likheter med Cormac McCarthys postapokalyptiska roman ”The road”/”Vägen”, tar pappan Jamie (Aaron Taylor-Johnson) med sig sin son till de skotska högländerna för att jaga zombier med pilbåge. Danny Boyle lägger in korta sekvenser ur gamla riddarfilmer och autentiska bilder på marscherande soldater utan att jag riktigt förstår varför.
Doyle och Garland byter perspektiv från Spikes pappa till mamman Isla (Jodie Comer), som är i akut behov av läkarvård. Spike har hört talas om att det någonstans på fastlandet ska finnas en livs levande doktor vid namn Kelson (Ralph Fiennes gör rollen, ett bra bit in i handlingen) som kan rädda livet på mamman.
”28 years later” är en film med en hyfsat hög ambitionsnivå, men kanske inte vad zombieskräckfilmfansen förväntat sig. Något som Boyle och Garland försöker råda bot på under finalen. Blodet skvätter åt alla håll och berättartempot blir plötsligt hysteriskt högt.
Titta också på:
”Night of the living dead” (George A Romero, 1968)
”Vägen” (John Hillcoat, 2009)
”Civil war” (Alex Garland, 2024)
