Att bryta upp ur en relation, även om den inte fungerar, är sällan lätt. Oftare en personlig undergång. Hela ens värld, trygghet, framtid ställs på ända. Känslor måste begravas. Stora sjok av ens liv falla i glömska, när ingen längre finns kvar att prata om dem med. Ett emotionellt trauma som får konceptet skräck att blekna.
I sin nya film ”Midsommar” utforskar den unge regissören Ari Aster med skräckfilter just det, uppbrottets råa grundkänsla. På alla sätt ett rimligt steg för mannen som förra sommaren skrämde byxorna av världen med ”Hereditary” genom ett sataniskt grottande i familjerelationer.
LÄS MER:Isabelle Grill i amerikansk storfilm om midsommar
I ”Midsommar” är det amerikanska studentparet Dani (Florence Pugh) och Christian (Jack Reynor) precis vid vägs ände i en stagnerad relation, när Danis föräldrar mördas, av hennes egen syster. Att göra slut blir förstås omöjligt, att relationen är ohållbar lika tydligt. Ändå tackar de ja till en inbjudan från en svensk utbytesstudent att följa med till Sverige och fira midsommar. Tråkigt nog för dem inte i Slottsskogen utan i en hippieby i en avkrok av avkrokarnas landskap, Hälsingland. En dum idé för relationen redan från början. Ännu sämre när det visar sig att hippiesekten som bor i byn inte precis håller sig till sill och nubbe, utan också tar konceptet ättestupa på väldigt, väldigt blodigt allvar.
LÄS MER:Nya Suspiria en snygg men svårsmält häxbrygd
Filmen eskalerar därifrån långsamt men bestämt tills tittaren är djupt indragen i en psykedelisk snedtripp hos hembygdsföreningen gud glömde. Bokstavligen alltså: långa passager är (eftersom huvudpersonerna snart drogas ned av ett lite starkare te än Söders höjder) återgivna med subtila 3D-animerade hallucinationer. Blommor rör sig, träd andas, ansikten förvrängs, bilden böljar. Skrämmande och bisarra ritualer följer på varandra medan Philip Glass-versionen av svensk folkmusik manar både tittaren och filmens huvudpersoner i trans. Allt i gräll blomsterprakt och ett klarblått svenskt sommarljus. Sekten drar aktivt och handgripligen paret isär från varandra. Det blir ett vackert och blodig iscensättande av uppbrottets katastrof, som i crescendot ballar ur i lite väl onödiga groteskerier.
LÄS MER:Jordan Peele om nya skräckfilmen "Us"
Men det går inte att bara prata om ”Midsommar” som ett ovanligt innovativt och drabbande sätt att beskriva en relations sönderfall. Filmens huvudroll tillhör varken Dani eller Christian, utan den svensktalande, incestuösa, blå-och-blond-ögda, ritualmördande och… midsommarfirande sekten som framställs med stor berättariver. Det måste sägas: visst handlar det om kulturell appropriering?
Jag har nu inget emot tanken på att friskt låna av andra kulturer, en vanligt återkommande kritik (Kim Kardashian har senast varit i blåsväder för att hon döpt sin nya underklädskollektion till Kimono, ett traditionellt japanskt plagg). Ändå skruvar jag på mig i biostolen. Får man verkligen vanställa det genomtrevligaste vi har, midsommar, så till denna milda grad? Är det verkligen helt okej att förställa svenska traditioner såhär inför en internationell publik? Spela så mycket på bilden av svenskar som ett homogent och märkligt litet folk i norr? Svaret är förstås ett rungande ja (och svaret nej vore absurt). Men utmaningen av svenskheten ger ytterligare ett lager av värde, om än ett lokalt sådant.
”Midsommar” är Ari Asters andra fullängdsfilm och en viktig insats för att utveckla en länge ointressant genre. Ihop med Jordan Peele (”Get out”, 2017 och ”Us” 2018) är han på god väg att omdefiniera skräckfilmen bort från visuellt splatter och billiga överraskningsmoment och in i det läskigaste av allt: att vara människa.