Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Williem Dafoe och Robert Pattinson i en scen ur "The Lighthouse". Bild: A 24 Pictures

Filmrecension: "The Lighthouse"

"The Lighthouse" med Willem Dafoe och Robert Pattinson är ett skräckdrama med tydlig inspiration från Ingmar Bergmans "Vargtimmen", skriver GP:s Björn Werner. Men filmen går också att se som ett uppslitande relationsdrama.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skräckdrama

The Lighthouse

Regi: Robert Eggers

Med: Willem Dafoe, Robert Pattinson

USA, 110 minuter

Det är en stor grymhet att sätta upp ”The Lighthouse” i november, när skymningen redan härskar dygnet runt över landet. Utanför småregnar det dagligen, mörkret tätnar – i biosalongen råder en konstant becksvart sörja av mänsklig destruktivitet och galenskap. Jag längtar ut i den i jämförelse förlåtande verkligheten, men sitter som klistrad i stolen.

För regissören Robert Eggers ("The Witch", 2015) andra storfilm är ett groteskt men fascinerande skräckdrama, i form av ett kammarspel mellan fyrvaktaren Thomas Wake (Willem Dafoe) och hans nyanställda assistent Ephraim Winslow (Robert Pattinson). Tillsammans befinner de sig på en liten fyr på en liten ö långt utanför New England, där himlen alltid är grå och regnet öser ner, nästan ut, genom den svartvita filmduken. Fyrlampan bryter knappt igenom de tjocka skuggorna, på natten ritar blixtar streck över himlen. I bakgrunden dånar fyrhornet obönhörligt. Ingmar Bergmans ”Vargtimmen” (1968) vilar tungt över hela arrangemanget.

LÄS MER: Filmrecension: "Midsommar"

Medan Johan Borg (Max von Sydow) i det hallucinatoriska skräckdramat jagas av demoner som tittaren aldrig riktigt vet om de är sanna eller en psykotisk fantasi – är Winslow här redan från början närmast galen. I ”The Lighthouse” är synerna mer typiskt Lovecraftianska än hos Bergman. En amulett i form av en sjöjungfru får den unge assistenten, plågad av en onämnd skuld, att förlora sig i syner av livs levande sjöjungfrur, flytande stockar och tentakler.

Klaus Kinski-nivå

Men det är först en bit in i filmen som den lyfter. Det är då de båda (och enda) skådespelarna i filmen får blomma ut i direkt mästerliga insatser. En storm lägger sig över ön, provianten sinar, det enda som kvarstår är en stor back med rom. Ett berusat, sömnlöst vanvett följer. De båda skådespelarna vrider och vänder på sina egna roller. Vem är vem? Vilka är de? Hur länge har de varit där? I en scen blir Winslow jagad av Wake med en yxa. I nästa gråter Wake – ”Hur kunde du jaga mig med en yxa?”.

Willem Dafoes makalösa mimik når Klaus Kinski-artade nivåer med hans gränslösa, kompromisslösa utagerande. Inte ens att bli levande begravd, med munnen full med sand, stoppar honom från att helt gå in i rollen som den gamla sjöbusen. Twilightstjärnan Robert Pattinson, å sin sida, framstår som en mogen skådespelare, till glädje för dem som är besvikna över att Daniel Day-Lewis lämnat bioduken för gott.

Svårt att bli två

Precis som i årets andra nyskräckis ”Midsommar” av Ari Aster, som han skrev medan han gick igenom en uppslitande separation, är det inte svårt att även här dra paralleller till hur svårt det är att verkligen komma en annan människa nära. Att bli två. De båda männen famlar, försöker nå fram till varandras innersta, vill uppgå i något bättre, men går hela tiden omlott. De slåss, kramas, dansar, kräks, pissar. Wake bönar och ber om att få uppskattning för sin matlagning utan gensvar och brister ut i en helig ed till Triton att dräpa Winslow. Det blir en obönhörlig, hjärtekrossande spiral mot undergången.

LÄS MER: Recension: "Us"

2019 tycks skräckfilmen vara den genre som på allvar lyckas ta sig an att ta den mänskliga tillvarons yttersta mörker på vita duken. En glädjande bris i en filmvärld som har allt svårare att göra storfilm av andra teman än superhjältar. Eller, bris och bris förresten. Snarare en skitig storm som sätter sig bakom näthinnan, rätt i den grå hjärnbarken.

Titta också på:

"Vargtimmen" (Ingmar Bergman, 1968)

"Midsommar" (Ari Aster, 2019)

"Us” (Jordan Peele, 2019)