”Tillsammans med Woodstock var Studio 54 vår generations definierande ögonblick”.
Nej, Ian Schrager skräder inte orden när New York Times frågar vad den legendariska nattklubben han startade fick för betydelse.
Men det är inte bara skrävel. Schrager pekar på en era som började med den sexuella revolutionen och slutade med AIDS. Studio 54 var till ytan allt annat än festivalera: det var summan av svart discomusik och gayklubbar som två Brooklyn-grabbar paketerade om med hjälp av kändiskultur – och gjorde till stället där alla ville synas. Men det handlade lika mycket, precis som Woodstock, om droger och sex.
”Studio 54” är också ett visuellt begrepp. Och många av oss som har växt upp med bilderna – Andy Warhol med sin kamera, Truman Capone i sin morgonrock, Bianca Jagger med sin häst – är rejält trötta på det. Mättnadskänslan inträdde långt före det att en fyra kilo tung kaffebordsbok släpptes ifjol.
Så en dokumentärfilm om stället?
Det visar sig vara en god idé. För om Steve Rubell var ägarduons översvallande själ – ständigt bland kändisarna, med näsan i en hög kokain och med sin sexualitet halvt i garderoben (han dog i AIDS 1989) – så har Ian Schrager i fyra decennier varit tyst. De två killarna är en karikatyr på 1970-talet efter Vietnam och Woodstock: lägre medelklass som strävar uppåt med ambition och cynism.
De köper en gammal opera på åttonde avenyn och 54:e gatan. I april 1977 när de öppnar är det fortfarande en av New Yorks farligaste platser. Arkivbilderna visar området före Disneyfieringen, så som det ser ut i tv-serien The Deuce. Det rep som sattes upp vid kön var till för att hålla prostituerade borta. Istället kom det att visa vägen för framtidens klubbliv – det var härifrån vakterna pekade ut vem som skulle släppas in. Som sedan fångades av godkända fotografer, för att placeras i rätt tidningar. Det skapade sug efter att vilja var en av dem på insidan.
En insida som beskrivs bakom paparazzibilderna. Studio 54 berättar hur stället byggdes upp av teaterfolk istället för klubbanställda (konkurrenterna vägrade släppa hantverkare). Det var så de fick professionella ljusriggar. Som grund för att skapa upplevelser var det guld.
Mycket annat var det inte. Rubell och Schrager badade i pengar (och droger) men struntade i att skaffa utskänkningstillstånd och fick söka på daglig basis. Tillsammans med ”förskingring på Richard Nixon-nivå” ledde det till katastrof. Woodstock fick tre dagar. Studio 54 fick 33 månader. Ägarna fick tre års fängelse. Schrager har fortfarande ångest för att han kapade straffet genom att tjalla – hans pappa var maffiabossen Meyer Lanskys högra hand.
Jo, nog skulle Studio 54 kunna vara research för en Scorsese-film. Tyvärr är den en halvtimme för lång och man tröttnar på de stora orden i alla intervjuer om hur nattklubben förändrade världen. Men man fattar precis att Schrager, idag framgångsrik hotellägare, var den som en gång kläckte begreppet ”boutique-hotell”. Att locka medelklassen att betala överpris för små hotellrum så länge de tror sig få en livsstil på köpet – det klingar bekant.
Titta även på:
The last days of disco (Whit Stillman, 1998)
Paris is burning (Jennie Livingston, 1990)
Studio 54 (Bok av Hasse Persson, 2015)
