Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/6

Recension: "Till min dotter"

Dokumentären "Till min dotter" för oss rakt in bland Aleppos ruiner under belägringen 2016. Där kämpar filmens huvudpersoner för att ge skadade barn och civila vård, medan sjukhuset bombas. "Känslan av att få ta del av något unikt och livsviktigt infinner sig" skriver GP:s filmkritiker Maria Domellöf-Wik, som delar ut högsta betyg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Dokumentär

Till min dotter

Regi: Waad al-Kateab och Edward Watts

Med: Waad al-Kateab, Hamza al-Khateab, Sama al-Khateab mfl

Storbritannien/Syrien, 2019 (100 min)

LÄS MER: Recension: "The hunt"

Kristian Gidlund berörde miljontals människor med sin blogg som senare blev en bok "I kroppen min", där han skildrar sin kamp mot cancern. En höstdag 2012 formulerade han ett oerhört känslosamt tal direkt till sitt ofödda barn. Ett tal som också sändes i Sommar i P1, och gick rakt in i hjärtat.

På samma sätt är dokumentären "Till min dotter" omöjlig att värja sig emot. Bilderna som strömmar emot oss i salongen är outhärdliga. Krigets offer är barnen: de lemlästade, blodiga, dödade barnen i Syrien. Pojkarna som förlorar sin lillebror. Den unga modern som med livshotande skador förlöses med kejsarsnitt. Spädbarnet som plockas fram: grått och till synes livslöst, som i läkarens händer, ändå mirakulöst lyckas väckas till liv.

Livsviktigt och unikt

Känslan av att få ta del av något unikt och livsviktigt, samtidigt närmast hudlöst självutlämnande, infinner sig när jag ser Waad al-Kateab och Edward Watts mästerliga dokumentär "till min dotter" som utspelar sig i ett belägrat Aleppo 2016.

LÄS MER: Recension: "Corpus Christi"

En videodagbok tillägnad, och direkt riktad till, dottern Sama som föds under brinnande krig. Ett vittnesmål fyllt av dramatiska ögonblick, och förklaringar till varför hennes mamma: filmaren och journalisten Waad, och pappa Hamza, läkare och sjukhusföreståndare, bestämmer sig för att stanna i Aleppo under belägringen och in i det sista riskera sina liv för en friare värld.

Vi kastas mellan bröllopsfest och flyganfall, presenteras för parets vänner och bekanta och lär känna vardagen i Aleppos misär där nya granatattacker avlöser varandra. Där sjukhus bombas sönder, våldet trappas upp och livsmedelsbristen blir allt mer akut.

Envishet och mod

Envisheten, modet, och viljan hos regissören att till varje pris dokumentera skeendet, är imponerande. För att inte tala om det dödsföraktande arbete som läkaren Hamza och hans kollegor utför, under fullständigt omöjliga förutsättningar. Deras insatser skänker hopp, trots att flera i personalen dödas under bombningarna.

Barnen utgör konsekvent filmens huvudfokus, och samtalet med dottern Sama är konstant avväpnande. Liksom de övriga barnen i filmen vet hon inte av något annat än krig.

Bara några år gamla kan Aleppos yngsta invånare skilja mellan klusterbomber och granater, som om det vore äpplen och päron.

"Vilket liv har jag fött dig till? Hur ska du kunna förlåta mig?" undrar Samas mamma Waad i den omistliga filmen – som tillkommit med livet som insats.

LÄS MER: Recension: "Sanningen"

Titta också på:

"City of ghosts" (Matthew Heineman, 2017)

"Gazas tårar" (Vibeke Løkkeberg, 2010)

"Burma VJ" (Anders Østergaard, 2008)