Den senaste datoranimeringstekniken till trots ser ”Spider-man: across the spider-verse” ofta ut som serietidningarna från Marvel gjorde på 1960-talet. Det är meningen, för detta är en nostalgikick för överåriga superhjältefans samtidigt som det är en intensiv actionrulle för tonåringar som snabbt tröttnar och börjar kolla i sina mobiler om det inte händer något av intresse på bioduken.
Alla som såg Oscarsvinnaren (bästa animerade långfilm) ”Into the spider-verse” vet vad som väntar. Parallella universum. Tidshopp. Smarta referenser, den här gången är till exempel ”Def Leppard”, Banksy och brittisk punk på tapeten. Lakoniskt humoristiska repliker och ett vansinnestempo som får ”Everything everywhere all at once” att framstå som sansad.
I den coola prologen sitter Gwen Stacy, alias Spider-woman, bakom sitt trumset och ger oss en kort resumé. Hon förklarar varför det numera är ynglingen Miles Morales och inte Peter Parker som är Spider-man. Sedan drar det igång med utflippad på gränsen till anarkistisk action inne på Guggenheimmuseet i New York. Det är en av filmens bästa scener och den kommer alltså på stört.
Sedan drar det igång med utflippad på gränsen till anarkistisk action inne på Guggenheimmuseet i New York. Det är en av filmens bästa scener och den kommer alltså på stört.
Några få andhämtningspauser finns det. Att tonåringarna Gwen och Miles (deras röster görs av Hailee Steinfeld respektive Shameik Moore) är identitetssökande kan man ju förstå när de har hemliga alter egon och ibland är efterlysta av polisen, vilket blir extra komplicerat när bägge huvudpersonernas stränga fäder är verksamma inom poliskåren. Hursomhelst är Miles fixerad vid Gwen medan alla vuxna tycks vara fixerade vid stadsdelen Brooklyn.
Efter ett bra tag förflyttas handlingen, som blir rörigare och rörigare, till ett multiuniversum där det dräller av Spider-man-kopior, Peter Parker är en mysig hemmapappa plus att den riktige Spider-man ständigt gäckas av sin nemesis, superskurken The Spot.
När det är dags för den sista scenen kommer textplattan ”To be continued”. Nja. Ett riktigt slut är väl inte för mycket begärt, efter två och en halv timme?
LÄS MER:Recension: ”De åtta bergen” i regi av Felix van Groeningen och Charlotte Vandermeersch
LÄS MER:Recension: ”Normal” i regi av Olivier Babinet
LÄS MER:Recension: ”Den lilla sjöjungfrun” i regi av Rob Marshall
LÄS MER:Recension: ”Livet är kort konsten är lång” i regi av Pontus Hjorthén
LÄS MER:Recension: ”Själen för fan” i regi av Stefan Jarl
Titta också på:
”Spider-man: into the spider-verse” (Bob Persichetti, Peter Ramsey & Rodney Rothman. 2018)
”The matrix resurrections” (Lana Washowski, 2021)
”Everything everywhere all at once” (Daniel Kwan & Daniel Scheinert, 2022)
Missa inga recensioneer från GP kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
