Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Recension: ”Samtidigt på jorden” i regi av Carl Olsson

Dödgrävarna kivas i Carl Olssons film – en rolig och mänsklig dokumentär om ett tabubelagt ämne. Säregna karaktärer för tankarna till Roy Andersson, men den svenske regissören utbildad i Köpenhamn, tillför också någonting helt eget.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Dokumentär

Samtidigt på jorden

Regi: Carl Olsson

Sverige, 2020 (72 min)

LÄS MER: Recension: ”Tenet” i regi av Christopher Nolan

Kulturen kristalliserar sin samtid. Och vice versa. Medan pandemin efter en sommar som möjliggjorde sociala liv åter drar sin skugga över oss – ett memento mori som många yngre generationer i välfärdssamhällen länge saknat – har utställningen ”Sorgearbete” just öppnat på Bonniers konsthall i huvudstaden. Det är I.B. Sundströms begravningsmässa ”Antropofagernas rike” som ljuder i folks lurar. På bio löser tiden upp sig i blockbustern ”Tenet” och i den kommande filmen ”Babyteeth” är den tonåriga huvudpersonen dödssjuk.

Tar sig an dödsindustrin

Och så Carl Olssons ”Samtidigt på jorden” – en ny dokumentär som tar sig an själva dödsindustrin. Alltså den begravningsindustri som krävs för att skicka oss till den sista vilan: liktvättandet, kistforslandet, kremerandet, jordfästandet (alltsammans i Skåne). Där döden en gång var en längre ritual som var mer närvarande i livet – om inte fysiskt så genom andlighet – får den i en modern sekulär värld knappt plats längre. En separation jag tror skapar mer rädsla, beröringsångest, med både döden och de som arbetar med dem. Något jag uppfattar som grund för Olssons nyfikna, vackra film.

LÄS MER: Recension: ”Little Joe” i regi av Jessica Hausner

Inspirationerna finns på kavajslaget: ”Samtidigt på jorden” är med sin okommenterade blick i kulisserna en institutionsdokumentär i samma anda som Frederick Wisemans filmer. Kisthissar, blank metall som innesluter ugnar och dödgrävarnas gulliga trehjulingsbilar.

Tablåbilder och säregna karaktärer

Den har inte bara likadana, mestadels statiska, tablåbilder som Roy Andersson gjort sig känd för, utan gjuter samma slags andlighet i det sekulära Folkhemmet som denne i sina bästa stunder har gjort. Det är något med musiken och de säregna karaktärerna – inte minst ett par återkommande likbilschaufförer som på hård skånska tjattrar om varför man alltid äter för mycket av restaurangbuffén – som väcker samma humanistiska ådra. Mannen i läkarrock som putsar upp det sista på den avlidne till ljudet av väderleksrapporten. Kvinnan som övar upp ”Trollmor” på klarinett och sedan skvallrar med organisten. Den egenvalda begravningslåten – Björn Afzelius? – som hörs genom väggen medan begravningsjobbarna väntar på att gudstjänsten tar slut så de kan gå in och arbeta.

LÄS MER: Recension: ”Psykos i Stockholm” i regi av Maria Bäck

Olsson är ännu en svensk utbildad vid filmskolan i Köpenhamn. De senaste åren har denna fortsatt att examinera regissörer som vågar ha konstnärliga ambitioner – Ali Abbasi, Isabella Eklöf, Gustav Möller och Milad Alami– eftersom utbildningen uppenbarligen ger dem täckning för det.

Här kivas dödgrävarna

”Samtidigt på jorden” är inget undantag. Den utskurna, uppenbarligen noga planerade bilden – signerad fotograferna Mathias Døcker och Jonathan Elsborg – blir en scen, medan den fria dialogen är den osäkra delen, ”verklighetsfaktorn” i det dokumentära. Här talar patologerna om ”thoraxdränage” och ”skör hud” medan liken ska förberedas. Här kivas dödgrävarna. Kanske har väl mycket av det lustigaste småsnacket fått följa med genom slutklippningen. Men det är svårt att inte uppskatta den rytm som uppstår i montaget av de olika yrkena och händelserna – mer komposition än klassisk dramaturgi. Ett nedslag i hur vår civilisation skapat nya ritualer för det svåraste.

LÄS MER: Recension: ”Alltid Amber”

Jag är väl medveten om att den kultur som dyker upp nu planerats långt innan Covid-19 var en blinkning i en fladdermuskörtel (”Samtidigt på jorden” hade premiär på filmfestivalen i vintras). Men ur den flod av kultur som alltid flyter fram lyfter var tid det som behövs. Och i en tid där döden gjort sig mer närvarande i samhället än på mycket länge – och det på ett lika underligt som svenskt vis via den dagliga Tegnell-rapporten – har jag svårt att tänka mig en mer passande film än Carl Olssons värdiga, roliga och mycket mänskliga dokumentär.

Titta även på:

”Härlig är jorden” (Roy Andersson, 1991)

”La Danse” (Frederick Wiseman, 2009)

”Källaren” (Ulrich Seidl, 2015)