Vem som egentligen är normal går såklart att ifrågasätta, liksom vem som bedömer det och om normalitet ens är något att eftersträva. Två som definitivt inte känner sig normala är far och dotter Sturm, här briljant porträtterade i all sin ömhet och ambivalens av Benoît Poelvoorde och Justine Lacroix.
Lucie (Lacroix) är fjorton år, barnslig och lillgammal på samma gång. Hon klarar det mesta och tar hand om allt, inklusive sin MS-sjuke, cannabisrökande pappa. En gång var han en bohemisk mc-fantast. Nu är han änkling, älskar zombiefilm och pizza, men klarar knappt av att ta sig upp ur sängen vissa dagar.
Intrigerna tätnar när Etienne, som utsätts för homofobiska attacker, ber Lucie om en djupt förnedrande tjänst.
Saknaden efter Lucies mamma, som omkommit i unga år i en mc-krasch, ligger tung över duon. Sedan olyckan har pappa William tagit hand om dottern helt på egen hand, fast det nu allt mer är hon som tar hand om honom.
Hon jobbar extra på kafé, fixar mat, håller ordning på pappans mediciner, städar, diskar, förtränger sina egna behov, drömmer sig bort, registrerar allt och skriver ner det i sin dagbok. Fantasin och inlevelsen flödar. Dagdrömmarna blir en tillflykt när vardagen känns jobbig och taskiga klasskamrater ständigt står beredda med nya pikar.
Lucie har lätt för sig i skolan, men är nästan alltid trött. Dessutom är hon hopplöst kär i klassens modelejon Etienne (Joseph Rozé) och zoomar in hans fräkniga armar under lektionstid. De är båda med i skolföreställningen.
Intrigerna tätnar när Etienne, som utsätts för homofobiska attacker, ber Lucie om en djupt förnedrande tjänst.
När regissören Olivier Babinet omvandlar David Greigs fina roman ”Monster in the hall” till film har han fått till precis rätt fingertoppskänsla.
Lucie och Etienne blir allt mer sammansvetsade. De är tvillingsjälar i sitt utanförskap, liksom Lucie och hennes pappa, medan tempot skruvas upp.
Att Babinet är bra på att skildra nära relationer har han visat tidigare, liksom att hans hjärta klappar för de som inte har det alltför fett ställt. Dokumentären ”Swagger” (2016) utspelar sig exempelvis på den skola där regissören själv länge jobbat, där hälften av eleverna lever i märkbar fattigdom.
I ”Normal” råder en mer drömsk, stämning, där lögn och förbannad dikt lätt kan misstas för sanning. Lucie och Etienne blir allt mer sammansvetsade. De är tvillingsjälar i sitt utanförskap, liksom Lucie och hennes pappa, medan tempot skruvas upp.
När en socialarbetare aviserar sitt besök får familjen Sturm bråttom att städa och träna på att framstå som mer ”normala”, något som naturligtvis är dömt att misslyckas.
Filmen förmedlar en varm, innerlig känsla av att allt kanske inte går som det är tänkt, men att det på något sätt kan ordna sig och blir rätt ok ändå. Mer än en gång påminner berättelsen om Josh Boones starka ungdomsdrama ”Förr eller senare exploderar jag” – där en annan litterärt bevandrad tonårstjej står i fokus.
LÄS MER:Recension: ”Den lilla sjöjungfrun” i regi av Rob Marshall
LÄS MER:Recension: ”Livet är kort konsten är lång” i regi av Pontus Hjorthén
LÄS MER:Recension: ”Själen för fan” i regi av Stefan Jarl
LÄS MER:Recension: ”Guardians of the galaxy vol 3” i regi av James Gunn
Titta också på:
”Så jävla esasy going” (Christoffer Sandler, 2022)
”Kungen av Atlantis” (Marina Nyström och Soni Jorgensen, 2019)
”Förr eller senare exploderar jag” (Josh Boone, 2014)
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
