Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Recension: ”Kupé nr. 6” i regi av Juho Kuosmanen

”Som i en pardans av torr humor, mörker och absurd dialog” Så beskriver GP:s kritiker Hynek Pallas tågdramat ”Kupé nr. 6” som fick de internationella filmkritikernas pris på nyligen avslutade Göteborgs filmfestival.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

4

Kupé nr. 6

Regi: Juho Kuosmanen

Medverkande: Yuriy Borisov, Seidi Haarla, Dinara Drukarova,

Finland, Ryssland 2021 (107 min)

Richard Linklaters ”Bara en natt” från 1995 sammanfattade sitt decennium mer än vi kanske insåg. Den omfamnades med självklarhet av en generation som med tågluffarkort i hand och EU i rygg hade fått Europa som spelplan. Nu skulle vi inte bara resa vart vi ville. Vi kunde plugga, jobba och bli one night-stand-kära med Wien, Paris eller Prag som fond.

LÄS MER: Recension: ”Parallella mödrar” i regi av Pedro Almodóvar

Världen var ett ostron.

Men det fanns annat att säga. Som att halva Europa och andra länder vaknade i brutal baksmälla. Att vår fond var en verklighet där många inte gjorde mer än hänga med i övergången mellan ekonomiska och politiska system. Vi såg hellre löftet än oroade oss för sprickorna.

Ett typiskt konfliktdrama

Det vore lögn att påstå att ”Kupé nr. 6”, den finske regissören Juho Kuosmanens berörarande, intima film, ägnar sig åt politiska åtbörder. Men de bästa kommentarerna till den stora världen finner man i den lilla. Och när Kuosmanens gestaltar Rosa Liksoms roman från 2011 som ett kammarspel i en knarrig, gisten, vindpinad och vodkaindränkt kupé på ett tåg mellan Moskva och Murmansk – tidsmässigt överförd till det sena 1990-talet – ja, då uppstår mer än ett typiskt konfliktdrama mellan två mycket olika personer.

LÄS MER: Recension: ”Balladen om en vit ko” i regi av Maryam Moghaddam

Finska Laura (Seidi Haarla) lämnar en fest hos flickvännen Irina i Moskva för att åka till Vita havet och se på hällristningar. Hon är skakig i knäna inför flickvännen; Roxy Musics ”Love is the drug” spelar på festens stereo. Men Irina har hoppat av resan, och det är en fundersam, känslosam Laura vi möter. En som inte bara registrerar sin omgivning via en videokamera utan ser tillbaka på tidigare upptagningar i kameran. Vem ska hon vara i sin ensamhet? Vad är den här relationen? Kanske inte en situation där man är pigg på att sätta sig i en tågkupé för långresa och möta en drängfull rysk gruvarbetare som undrar om man säljer fitta.

Bitterljuvt och humanistiskt

Vi är långt ifrån Interrail-romanser som ”Bara en natt”. Men när Laura förklarar sin resa till vad gruvarbetaren Ljoha (Yuriy Borisov) kallar för ”klottret” gör hon det med samma argument som tågluffarna: ”Man måste kunna sin historia för att förstå sin framtid”. Hur nu en arbetarklassryss skulle ha tid med den saken under åren av Jeltsin, ekonomisk chockterapi och ”bizniz”. När en avstickare görs är kulissen inte Wien utan en eländig rysk håla. Miljö liksom dialog ristar historiens olika villkor i mitt huvud.

LÄS MER: Recension: ”Spencer” i regi av Pablo Larraín

Men inget av detta vore intressant utan människorna som allt bottnar i. Juho Kuosmanen visade i debuten ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” (2016) att han har säkert grepp om det bitterljuva och humanistiska. Då slog gnistorna lätt som i en tjeckisk nya vågen-film. Det här är långkok. ”Kupé nr. 6” är inspelad på tåg i rörelse och har samma rytm, instängdhet och temperatur. Man frossar och känner doften av cigg, smaken av inlagd gurka och hur svetten torkar på kroppen.

Torr humor varvas med mörker

Scenerna bygger bit för bit, som i en pardans av torr humor, mörker och absurd dialog, upp relationen mellan kupégrannarna. Laura är inte blyg men har en gard, Ljohas aggressivitet döljer kanske annat. Seidi Haarla spelar lika mycket ut sitt obehag – blick sänkt – som att vara sturskt ung och kasta sig in i potentiellt idiotiska situationer. Yuriy Borisov visar återigen (han spelar huvudrollen i en av årets bästa filmer: ryska ”Kapten Volkonogov har rymt”) att han både behärskar att spela en förväntad slavisk mansroll, att skrika rakt ut om hur Ryssland besegrade nazisterna, som att med ömhet sitta i en snöstorm i Murmansk och citera James Camerons ”Titanic”.

Det är så fysiskt att man känner vinden i kinden, vodkan i tungan och historien i sinnet.

LÄS MER: Recension: ”Spider-Man: No way home” i regi av Jon Watts

Titta även på:

”Kapten Volkonogov har rymt” (Natasja Merkulova, Alexej Tjupov, 2021)

”The Darjeeling Limited” (Wes Anderson, 2007)

”Twentieth Century” (Howard Hawks, 1934)

Missa inga filmrecensioner från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.