Andy Warhols ”Chelsea girls” är en tre och en halv timme lång split screen art cinema-film, typisk för Warhol, och i dag ett viktigt tidsdokument eftersom filmen är inspelad i Chelsea Hotel, Manhattan, New York år 1966, då det var full action på The Chelsea.
Att hotellet, som stod färdigbyggt 1885, är legendariskt beror inte på några flotta rum (det finns inte) utan på alla berömda författare, artister, filmregissörer och skådisar som bott där, till exempel Dylan Thomas, Jack Kerouac, Iggy Pop, Marianne Faithful, Patti Smith, Madonna, Stanley Kubrick och Jane Fonda. För att ta till ett slitet uttryck kan listan göras lång. Väldigt lång.
Nu när de belgiska regissörerna Maya Duverdier och Amélie van Elmbt gjort dokumentären ”Dreaming walls – de sista gästerna på Chelsea Hotel” är det upplagt för nostalgi, en kändiskavalkad och för all del även skvaller. På det här hotellet fick Leonard Cohen ihop det med Janis Joplin (Cohen kände sig föranledd att skriva en låt om den saken). På samma hotell påstås Sex Pistols-basisten och heroinisten Sid Vicious ha mördat sin flickvän Nancy Spungen. Det kan man ju berätta en del om, men det visar sig snabbt att Duverdier och van Elmbt inte är särskilt intresserade av celebriteter. I stället är ”Dreaming walls” en vemodig skildring av en epok som är på väg att gå i graven, om ett hotells sista suck. Nej, byggnaden ska inte rivas, men hotellet håller på att lyxrenoveras och när det är slutfört kommer inga fattiga poeter ha råd att bo kvar.
Få svar men färgstarka personligheter
Regissörerna har träffat och intervjuat några överåriga bohemer som bestämt sig för att inte lämna Chelsea Hotel utan traska omkring i ett byggkaos och ett konstant oväsen. Att de här hyresgästerna, de har alltså hotellet som sin bostad, inte blivit utkastade är ett mysterium, men gissningsvis finns de inte kvar 2022. Filmen ger inget svar på den frågan, men jag funderade på hur de i så fall lyckats hitta ett nytt billigt boende, i New York.
Sedan kan man ha olika teorier om varför så många författare, från Mark Twain och framåt, lockades av just det här hotellet. Duverdier och van Elmbt har ingen teori alls, och inte heller blir det så mycket om alla drömmar som förverkligats, och krossats, i hotellrummen vilket är lite märkligt nu när dokumentären heter ”Dreaming walls”. Om man inte är rejält påläst och inte vet det mesta om hotellet och dess historia på förhand får man nog inte så stort utbyte av den här filmen.
Men då och då träffar regissörerna helt rätt. Merle Lister och Bettina Grossman är två färgstarka personligheter. Lister har ett hyfsat framgångsrikt yrkesliv som koreograf, både inom balett och modern dans, bakom sig och hon visar prov på att hon fortfarande behärskar graciösa danssteg.
Grossman, som är hotellets äldsta gäst, hon måste vara en bit över 90, är en fotograf som inte har för avsikt att lägga av. I filmens bästa scen står hon på en balkong och blickar ner på Manhattans gator och folkliv. Hon minns att New York var en bättre stad förr i tiden, men det finns inte ett uns av bitterhet i hennes påstående.
Titta också på:
”Chelsea girls” (Andy Warhol, 1966)
”Den sista föreställningen” (Peter Bogdanovich, 1971)
”Sid & Nancy” (Alex Cox, 1986)
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
