När sångartister utan skådespelarerfarenhet har huvudroller i filmer som saknar sånginslag (alltså något annat än ”A star is born”) kan det sluta lite hur som helst. Det visar sig dock att den karismatiska hiphopsluggern Silvana Imam, som den riktigt bra dokumentären ”Väck mig när ni vaknat” handlar om, är ett säkert kort i Isabella Carbonells dystra och socialrealistiska drama ”Dogborn”.
Det är ingen enkel uppgift som Silvana fått. Hon är i bild nonstop. Hela filmen, som landar på 84 minuter, bärs upp av Imams härjade ansikte i Stockholms neonljus, runt juletid, då det mörknar tidigt.
Carbonell har tidigare gjort kortfilmer, om människor som hamnat utanför samhällets ramar. Mest känd är hon för ”Pojkarna” (2015), som utspelas på en anstalt för unga sexualförbrytare.
Tvillingarnas eländiga vardag
Regissörens debutlångfilm ”Dogborn” kretsar kring ett tvillingpar som jag väljer att kalla bror och syster, eftersom vi aldrig får veta deras riktiga namn. För syskonen handlar varje dag om överlevnad. Hon (Imam) är aggressiv och har rykte om sig att vara en riktig slagskämpe. Hennes brorsa, spelad av Philip Oros, har inte sagt många ord sedan syskonen lyckades ta sig från Syrien till Sverige. Han är helt apatisk och tycks befinna sig i ett drogtöcken, men i själva verket är han traumatiserad. Här hade de flesta regissörer lagt in korta tillbakablickar, men Carbonell (även manus) vill inte ha några förklarande tillbakablickar i ”Dogborn”.
I filmens första scener – som jag tror är de enda som utspelas i dagsljus – är det verkligen eländigt, tvillingarna har just blivit utkastade från en byggarbetsplats där de tillbringat natten i ett förråd. På en lånad mobil ringer syster ett samtal till någon form av bekant. ”Om vi inte var desperata skulle jag inte höra av mig”, säger hon.
Strimmor av hopp i mörkret
Senare blir det ett möte med den slemmige affärsmannen Yenn, spelad av Henrik Norlén, på en bar. Yenn kan erbjuda både pengar och tak över huvudet om tvillingarna tar hand om några leveranser. Syster, som varit med om en hel del, förstår genast att hon antingen ska transportera droger eller helt enkelt stöldgods, men det är något annat. Skåpbilen ska användas till att transportera flickor, två av dem med asiatiskt ursprung, genom Stockholmsnatten.
Allt detta händer ganska så snabbt i filmen, som inleds starkt, men som tappar i styrka när Isabella Carbonell (även manus) börjar få svårt att bestämma sig för hur mycket som ska visas när flickorna, övertygande spelade av Emma Lu och Mia Liu, levereras till kvällens kunder: Först en på ytan prydlig familjefar, därefter ett par riktiga kräk. Carbonell väljer ett mellanläge och hennes tydliga linje är att det i filmen måste finnas neonstrimmor av hopp. Allt kan inte vara bottenlöst.
Inget fel med det, ”Dogborn” är en viktig film om trafficking, en verksamhet där alla, utom den som håller i trådarna, är förlorare. Det är också en film om syskonkärlek, mot alla odds, och en film där den stora frågan är om man ska följa samvetets eller girighetens röst och hur högt priset blir för den som har modet att välja det förstnämnda.
LÄS MER:Recension: ”Tori och Lokita” i regi av Luc och Jean-Pierre Dardenne
LÄS MER:Recension: ”The Banshees of Inisherin” i regi av Martin McDonagh
LÄS MER:Recension: ”The Fabelmans” i regi av Steven Spielberg
LÄS MER:Recension: ”En dag kommer allt det här bli ditt” i regi av Andreas Öhman
LÄS MER:Recension: ”Knock at the cabin” i regi av M. Night Shyamalan
Titta också på:
”Lilja 4-ever” (Lukas Moodysson, 2002)
”Tjuvheder” (Peter Grönlund, 2015)
”Pojkarna” (Isabella Carbonell, kortfilm, 2015)
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
