I sin delvis självbiografiska debutroman ”De åtta bergen” fokuserar författaren Paolo Cognetti på djup och långvarig vänskap, av typen som man bara får uppleva en gång i livet, om ens det.
I romanen får vi följa Pietro och Bruno, från barnsben till vuxen ålder. Handlingen, som mestadels utspelas i bergsbyn Grana, någonstans i Aostadalen, spänner över tre decennier. Det luktar tegelsten, men boken är 226 sidor tunn.
Nu har Felix van Groeningen och Charlotte Vandermeersch gjort en filmatisering och kan visa upp de hänförande alplandskapen, årstidernas skiftningar, de mäktiga bergen och en återkommande glaciär. Istället för att dra på med allt han har på det visuella planet väljer fotografen Ruben Impens att använda sig av ett kvadratiskt bildformat, som nästan försvunnit. Omodernt, jovisst, men bildkompositionerna är utsökta. Det är också boråsaren Daniel Norgrens vemodiga sånger, som får ta stor plats. Flera scener som saknar dialog är helt och hållet uppbyggda kring musiken. Norgrens sångröst får till och med Turins trista industriområden att se riktigt vackra ut.
Omodernt, jovisst, men bildkompositionerna är utsökta. Det är också boråsaren Daniel Norgrens vemodiga sånger, som får ta stor plats.
Året är 1984. Pietro (Lupo Barbiero) är ett ensambarn som snart ska fylla tolv. Han bor tillsammans med sina föräldrar i en av Turins inte särskilt stora lägenheter. Snart väntar ett miljömässigt lyft. Tillsammans med sin mamma ska Pietro tillbringa sommaren i Grana där pappan Giovanni, som är en välbetald ingenjör, ständigt på resande fot, hyrt en stuga.
I byn finns det numera bara 14 invånare. När det byggdes en ny väg för att locka människor att resa dit valde de flesta att åka därifrån.
I Grana bor Bruno (Christiano Sassella), också han elva bast. Bruno har aldrig studerat, men han vet allt om att mjölka kor och tillverka ost. Pojkarna blir bästa kompisar på stört.
Regissörsduon fångar skickligt barndomens magi, friheten och alla glädjeämnen. Ibland kommer Pietros kedjerökande pappa (Filippo Timo), som gillar långa vandringar och att klättra i berg, på besök. Allt är toppen.
Regissörsduon fångar skickligt barndomens magi, friheten och alla glädjeämnen.
Ett snabbt hopp framåt i tiden. Huvudpersonerna är en bit över trettio och har inte träffats på väldigt länge. De återknyter kontakten när Bruno (Allesandro Borghi) tänker bygga ett hus från grunden på en bergsluttning, och för det behöver han hjälp. Pietro (Luca Marinelli), som inte är det minsta händig, ställer gärna upp.
I den vevan börjar filmen bli mer sorgsen i tonen, mer komplex. Pietro, som hankar sig fram på extraknäck, vill se sig om ute i världen och drar till Himalaya (där filmtiteln ”De åtta bergen” förklaras). Bruno har upptäckt att kossor och egentillverkad ost inte betalar några räkningar, men han tänker aldrig lämna sina italienska alper.
Det hade varit enkelt för van Groeningen och Vandermeersch att göra en naturromantisk film, en hyllning till de fria vidderna, men de undviker den fällan. Det här är i första hand en skildring av manlig vänskap, som omöjligen kan hålla i längden. Ruben Impens imponerande foto får man liksom på köpet.
LÄS MER:Recension: ”Den lilla sjöjungfrun” i regi av Rob Marshall
LÄS MER:Recension: ”Livet är kort konsten är lång” i regi av Pontus Hjorthén
LÄS MER:Recension: ”Själen för fan” i regi av Stefan Jarl
LÄS MER:Recension: ”Guardians of the galaxy vol 3” i regi av James Gunn
Titta också på:
”Moln över Sils Maria” (Olivier Assayas, 2014)
”Beautiful boy” (Felix van Groeningen, 2018)
”Nostalgia” (Mario Martone, 2022)
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
