Alla som någon gång längtat förgäves, så starkt att hela kroppen värker, efter en älskad närstående bör känna igen sig i Piero Messinas visuellt starka debutfilm. Här är det Anna (Juliette Binoche) som hastigt förlorat sonen Giuseppe. Nyss så levande, nu inte längre i livet. När hon kramar luften ur sonens rosa luftmadrass, kvider, snörvlar och omfamnar tomrummet, är filmen som bäst. Så mycket blir då sagt, med så få ord.
Allt det där som John Ajvide Lindqvist fantiserade om i romanen Hanteringen av odöda, som den franska tv-serien Gengångare också kretsade kring, återfinns här. Tankar om att lura döden, förmå den nyss avlidne att dyka upp igen, i kött och blod. I Messinas strama, okonventionellt gestaltade, historia är det dock mest en önskedröm. En tystnad kring vetskapen, ett icke-accepterande av döden, som bär berättelsen. Juliette Binoche briljerar som Anna i sin säregna sorg i närbild efter närbild.
Att vi i publiken, liksom Anna, känner till Giuseppes död, medan flickvännen Jeanne (Lou de Laâge) hålls iovisshet, är ett beprövat men verkningsfullt grepp. Mot slutet av filmen blir tystnaden dock allt mer ohållbar, samtidigt som de svulstiga bildkompositionerna i kombination med den religiösa symboliken blir lite väl mastiga.
Filmens sätt att så taktilt förhålla sig till sonens efterlämnade saker; ett par gympaskor, en Wu tang-affisch, en halväten avocado, är en stor behållning. En förnimmelse av liv fångas för ett ögonblick. Dramat utvecklas till ett märkvärdigt skavande farväl. Relationen mellan de två kvinnorna intresserar också.
