TV-spelet ”Grand Theft Auto” har funnits sen 1997. Precis lika länge har generationer av unga (huvudsakligen) män övat sig i den ädla konsten att ta livet av intet ont anande datorspelskaraktärer. Fotgängare, poliser, affärsbiträden, hare-krishna-medlemmar. Alla har de fallit offer för det empatilösa övervåld som bara en trettonårig kille kan frammana ur sitt mörka inre.
LÄS MER:Recension: ”The suicide squad” i regi av James Gunn
”Free Guy” leker med tanken på vad som skulle hända om dessa så kallade NPC:s (”Non playable characters”) blev självmedvetna och förstod sin situation: ett liv som aningslösa drönare utsatta för en evighetsloop av övervåld. En dag blir Guy, en NPC precis lika generisk som sitt namn, just det. Medveten om att han befinner sig inne i ett ovanligt hjärndött datorspel.
Det hade kunnat bli rätt mörkt. Men, eftersom detta är en familjefilm med action-lustigkurren Ryan Reynolds i huvudrollen är det i stället en käck och färgglad historia. I sann matinéanda gör den sitt bästa för att underhålla så stora delar av familjen som möjligt utan att tvinga upp åldersgränsen till 15 år. Det lyckas filmen faktiskt också rätt bra med. Inte så mycket på grund av den hantverksmässiga regin och manuset. Där handlar det om ett ganska oinspirerat berättade som inte kan ha haft mycket högre ambitioner än streamingtjänsternas toppskikt av slötittning. Något regissören Shawn Levy också är lite av en expert på, med sin bakgrund som regissör för Netflix-succén ”Stranger Things”.
LÄS MER:Recension: ”Summer of 85” i regi av François Ozon
Temat värt att ta på större allvar
Huvudsakligen beror filmens underhållningsvärde istället på att upplägget är skräddarsytt för Reynolds. Som ingen annan har han förmåga att likt en sockersugen augustigeting med precision och dödsförakt söka upp Hollywoods allra fånigaste manus – och göra något helt okej av dem. Med lättsam charm fick han till det i den annars tokvåldsamma ”Deadpool”. Så också i den rakt av puckade ”Detective Pikachu”. Han lyckas också med ”Free Guy”. Det blir rätt och slätt en rätt kul rulle.
Samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne varför denna form av filmiskt tankeexperiment bara passar för ett färgglatt blippbloppande för stora och små. Filmvärlden har en rik tradition av att utforska idén om simulerade verkligheter. ”The Truman Show” gjordes flera år innan dokusåpan blev mainstream med format som ”Big Brother” och ”Paradise Hotel”. Det finns ingen anledning att inte ge de mörkare baksidorna av datorspelsvärlden samma grundliga behandling.
LÄS MER:Recension: ”The green knight” i regi av David Lowery
LÄS MER:Recension: ”Herself” i regi av Phyllida Lloyd
Titta också på:
”The Truman Show” (1998)
”The Lego Movie” (2014)
”A glitch in the Matrix” (2021)
Missa inga filmrecensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
