Regissören Peter Farrelly, som varit fixerad vid lyteskomik i de måttligt sluga komedierna Dum & Dummare, De tre dårfinkarna och Dum & Dummare 2, lägger allt trams åt sidan i nya filmen Green book, som är en regelrätt road movie. Alltså skildras både en yttre och en inre resa för filmens två huvudpersoner, spelade med bravur av Viggo Mortensen och Mahershala Ali.
Filmen, som är inspirerad av verkliga händelser (inspirerad heter det när det mesta är påhittat), inleds i ett snyggt återskapat New York 1962. Den italienskamerikanske arbetarklasskillen Tony Lip (Mortensen) är stenhård dörrvakt på en lyxig nattklubb där klientelet i stor utsträckning består av maffiamedlemmar. När klubben ska renoveras i några månader har Tony plötsligt ingen inkomst, men så uppenbarar sig möjligheten att arbeta som chaufför åt den förmögne, framgångsrike, svarte konsertpianisten Don Shirley (Ali) som tillsammans med sin trio ska ut på en åtta veckor lång turné i den amerikanska södern, där rasismen fortfarande är utbredd. Eftersom Tony har rykte om sig att kunna lösa alla situationer som uppstår får han jobbet.
Green book är feelgood till max och snudd på skamlöst publikfriande.
Naturligtvis är männen varandras motsatser. Shirley är en snobbig typ som gillar att vistas i överklassmiljöer. Lip är mest intresserad av att käka hamburgare och röka cigaretter. Hela tiden. Det leder till en del kul käbbel, men i filmen finns också några stänk av allvar. Ett upplägg snarlikt Driving Miss Daisy (1989), men med ombytta roller och utan den filmens Hollywoodsentimentalitet, utom i den allra sista och väldigt förutsägbara scenen.
Två män i en bil låter kanske inte så underhållande, men Green book är feelgood till max och snudd på skamlöst publikfriande. Inte mig emot när kemin mellan Mortensen och Ali är finfin. Green book är gammaldags på ett bra sätt. Dialogen, scenografin och skådespeleriet står i centrum. Filmen får ta den tid den tar, utan att bli långtråkig. Och så presenterar Farrelly några innovativa bildlösningar inifrån en Cadillac.
