Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Welket Bungué spelar rollen som immigranten Francis i ”Berlin Alexanderplatz”.  Bild: Scanbox Entertainment
Welket Bungué spelar rollen som immigranten Francis i ”Berlin Alexanderplatz”. Bild: Scanbox Entertainment

Berlin Alexanderplatz är ett misslyckande

Går det att sätta in Alfred Döblins roman från 1929 i samma plats mer än 90 år senare? Fullt möjligt. Men regissör Burhan Qurbani lyckas inte göra något meningsfullt av sitt försök. Det menar GP:s kulturchef Björn Werner.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Filmrecension

2

”Berlin Alexanderplatz”

Regi: Burhan Qurbani

Med: Welket Bungué, Albrecht Schuch, Jella Haase, Joachim Król Król

Tyskland, (183 minuter)

Den lummiga, lite igenvuxna parken Hasenheide i Berlin är en förunderlig mix av tyskt familjegemyt, fulla hipsters och grov brottslighet. Allt pågår där. Mitt bland 20-somethings med vaga konstnärliga drömmar och föräldralediga start up-chefer cyklar knarklangarna runt. Ofta svarta män, immigranter, som kastar diskreta blickar mot parkens gäster och viskar ”Weed? Grass?”. Scenen är så avdramatiserad att man knappt tänker på den. Immigranterna är närmast osynliga inslag. Ännu en service för en vit medelklass som bekvämt lutar sig tillbaka på picknickfilten.

LÄS MER: Burhan Qurbani om sin prisade film ”Berlin Alexanderplatz”

Men det är förstås få som flyr över Medelhavet till Tyskland i brinnande iver att bli knarkkurirer. Alla dessa anonyma immigrantliv i Hasenheide bär också på berättelser som förtjänar att berättas. Livsöden som nu oåterkalleligen är en del av 2020-talets Europa.

På pappret framstår därför regissören Burhan Qurbanis idé att omtolka Alfred Döblins experimentella roman ”Berlin Alexanderplatz” från 1929 som god. Romanen är förvisso mycket tydligt förankrad i sin samtid, mitt i Weimarrepublikens sönderfallande Tyskland, men själva ramberättelsen går utmärkt att låna. En man, tyngd av skuld, släpps lös i ett dekadent Berlin med ett enda löfte till sig själva: att inte längre vara ond. I Döblins roman är denne person Franz Bieberkopf, en 40-årig, fetlagd man som med en nästan barnslig dumhet snubblar sig igenom en skitig tysk huvudstad. I filmen från 2020 är det i stället Francis (Welket Bungué), en överjordisk vacker man från Guinea-Bissau, som försöker finna den smala vägens lycka.

Den tre timmar långa filmen kollapsar överraskande snabbt in i ett närmast tjatigt, klichétyngt drama med allt svagare verklighetsförankring. Francis kommer i kontakt med den vagt handikappade knarkbaronen Reinhold, charmigt överspelad av Albrecht Schuch. Plötsligt är Francis mitt inne i stadens genant platt skildrade knarkförsäljning, och sugs upp i ett svindlande drama där ett led av vackra kvinnor förför honom i takt med att hans inflytande i Berlins kriminella värld växer.

LÄS MER: Här är vinnarna på Stockholms filmfestival 2020

Hade vi pratat om en actionfilm med erotiska undertoner hade detta varit en fullträff. Men Qurbani vill mer än så. Mycket mer. Rainer Fassbinders otroligt ambitiösa, femton timmar långa, filmatisering från 1980 hänger hotfullt över hela filmen, som en elak storebror. I likhet med originalet är 2020-talets version indelad i kapitel och försedd med en epilog, så att resultatet liknar en bok. Men om indelningen hade en tydlig funktion i Fassbinders film som presenterades som en tv-serie saknar den här mening. Ja, utöver att försöka åka snålskjuts på tidigare konstnärers framgångar då.

Jag tror nu inte att det är medvetet. Qurbani vill så gärna tränga djupt in både i flyktingen Francis och den kriminelle Reinhards psyke – problemet är bara att han absolut inte lyckas. Suggestiva bilder av Francis mörka förflutna spelas upp för oss i olika konstlade flashbacks. Bibelord citeras frikostigt av en pålagd kvinnoröst. Det är gester och manér som ibland åstadkommer vackra scener och känsloladdade bilder, men inte till den grad att de lyckas maskera faktumet att majoriteten karaktärer förblir stillastående schabloner.

”Den plågade flyktingen” och ”den elaka psykopaten” dansar sin dans timme ut och timme in i vad som bäst går att beskriva som habil underhållning. Med tanke på både ämnesval och förlagor går det inte att se detta som något annat än ett misslyckande.

Se hellre:

”4 Blocks” av Hanno Hackfort (2017 – 2019)

”Rädsla urholkar själen” av Rainer Fassbinder (1974)

”Mediterrania” av Jonas Carpignano (2015)