Leila Brännström: En stor historisk oförrätt och en liten leende man

Hannah Arendt insisterade i ”Eichmann i Jerusalem” att en rättegångs syfte måste vara att skipa rättvisa i det enskilda fallet. Alla andra ärenden – hur ädla de än må vara – avleder rätten från denna huvuduppgift. Hennes farhågor handlade om att huvudåklagaren i Eichmannmålet, Gideon Hausner, hade som uttalad ambition att genom rättegången skildra och dokumentera ett system, en era, och dess (barbariska) politik. Och att låta dess offer komma till tals. De som har följt rättegången om 1988-års fängelsemassaker i Iran som började den 10 augusti 2021 vid Stockholms tingsrätt och som efter 92 rättegångsdagar avslutades den 4 maj, har verkligen inte behövt vara orolig. Vidlyftiga ambitioner har sannerligen lyst med sin frånvaro: åklagarna har hela tiden riktat in sig på huruvida den åtalade under några sommarveckor 1988 var delaktig i att likvidera flera hundra politiska fångar på fängelset Gohardasht och om det i så fall finns juridiska förutsättningar för att döma honom för krigsförbrytelser och/eller mord vid svensk domstol. De över 60 överlevare och nära anhöriga till mördade som har förhörts under rättegången har alla tvingats hålla sig tämligen snävt till den i målet aktuella tidsperioden och händelseförloppet. När åklagarna inte kunnat disciplinera målsägandena och vittnena, som vill så mycket annat med denna rättegång, har domaren varit brysk och skoningslös i sin kritik mot åklagarna och vittnena. Vid ett tillfälle skrek han rakt ut till ett vittne med rösten darrande av irritation: ’Du klarar ju inte av att berätta kortfattat och svara på frågorna’.

Temat för rättegången har svävat ut som mest när den åtalade 61-åringen tagit till orda. Rättegångsdag 42, den 23 november, började förhöret med honom. Han var iklädd rosafärgad skjorta. Förhöret tog sex dagar i anspråk och det blev oändligt omständlig och långrandig. Rättegångsschemat fick läggas om när han var klar. Utläggningar om att rättegången mot honom byggde på en härva av lögner och fiktion som det iranska folkets fiender vävt ihop, varvades med att han intygade sin lojalitet och kärlek till olika högt uppsatta personer i Iran, gav många meningslösa detaljer om arbetet i fängelset och berömde den egna intelligensen, utseendet och personligheten. Han smickrade domaren och den svenska poliskåren, kom med nedsättande tillmälen om vittnena och försäkrade att han ändå varit pappaledig under de veckor den påstådda fängelsemassakern skulle ha ägt rum. Flera gånger underströk han att han tillhörde segrarsidan i en politisk strid och att förlorarna, som blivit vagabonder och stackare utan hemland, nu, fyra decennier senare, ville ge igen och få honom i fängelse. En gång utbrast han att han som före detta fängelsemedarbetare älskar frihetsberövade människor och ser dem som sin familj. Att han älskar dem än idag.

Ur struntpratet träder konturerna av ett livsförlopp likväl fram.

Ur struntpratet träder konturerna av ett livsförlopp likväl fram. Det har nära följt själva den islamiska republikens utveckling: från ung, ideologistinn, våldsam, militant och intolerant till medelålders, orienterad mot välstånd och framgång, och i kölvattnet korruption och knappt förklädd egennytta. Vår åtalade slutade arbeta i fängelsevärlden bara något år efter att den nyblivne presidenten Rafsanjani slog in på en ekonomisk reformagenda som handlade om att uppmuntra investeringar, skapa kapitalsäkerhet, säkra lån från internationella aktörer och uppmuntra privatiseringar och inte minst konsumtion. Under en fredagsbön 1990 levererade Rafsanjani vad Mohammad Quchani kallat för ett manifesto för white collar-hezbollahis: homo islamicus skulle inte längre vara altruistiskt sinnad, asketisk och i ständig opposition utan välbärgad, skönhetssökande, gladlynt och tillfreds. Rafsanjani påpekade att oviljan att konsumera leder till att det saknas drivkrafter för att producera, arbeta och utvecklas och deklarerade att det inte finns något oislamiskt med att ackumulera rikedom. Vår åtalade hörsammade och började med business i början på 90-talet. Han berättar stolt att han tjänade mycket pengar och är utförligt om hur mycket han konsumerade sist han var i Sverige. Med sorg i rösten beskriver han hur fyra svenska poliser, ”vardera över 2 meter”, omringade honom på Arlanda så fort flygplansdörren öppnades och medan han fördes bort till häktet såg han för sin inre syn hur hans resväskor, fullpackade med nyshoppade presenter, rullade på rullbandet utan att någon plockade av dem.

Han berättar stolt att han tjänade mycket pengar och är utförligt om hur mycket han konsumerade sist han var i Sverige.

På mikronivå tycks allt enkelt. Överlevarna och anhöriga till de mördade har lidit och fortsätter att lida oerhört. En bild som etsat sig fast är den av några av överlevarna som uppträder i tofflor i rättegångssalen för att deras fötter piskades sönder i fängelset. En av dem berättar senare lakoniskt att han tar 15-talet tabletter varje dag för att klara av smärtorna. Samtidigt är den åtalade mannen svår att tycka om och framstår som skadeglad i mötet med överlevare och anhöriga.

Det är egentligen först när man höjer blicken som saker blir mer komplicerade. Det lidande som överlevarna och anhöriga genomlevt var samhälleligt sanktionerat. Massövergrepp sker ju alltid inom ramen för bredare politiska och sociala skeenden. Den åtalade verkade i ett sammanhang där hans förhållningssätt och ”arbete” var lämpliga, rentav önskvärda. Som min vän S berättade en gång: De kunde gripa oss alla för att grannarna och kioskägarna tipsade och angav oss. Någonstans förstår man den åtalades häpenhet. Varför ska just han, en liten potatis i sammanhanget, hållas ansvarig för allting? Många som är engagerade i målet säger gång på gång att det inte gäller den lille mannen – den som egentligen hålls ansvarig här är den islamiska republiken. Men vad blir egentligen resultatet av ett sådant ansvarshållande? Det har varit svårt att skaka av sig frågan för vem denna rättegång äger rum, när den hålls på en annan kontinent, långt ifrån det samhälle som det handlar om.

Det lidande som överlevarna och anhöriga genomlevt var samhälleligt sanktionerat.

Vittnesmålen vid rättegången har inte varit vattentäta. Det upprepas många gånger under rättegången att det har gått 33 år sedan sommaren 88. Bristerna har emellertid också att göra med att de förre detta politiska fångarna hölls i systematiskt ovetskap – de delgavs sällan några skäl, utanför de egna avdelningarna tvingades de bära ögonbindlar, personalen de mötte bar, liksom den åtalade i målet, alias, och så vidare. Samtidigt har den islamiska republiken, som väntat, inte bistått utredningen i målet med några som helst upplysningar. Försvarsadvokaterna har understrukit att de brister i utredningen som finns av den anledningen inte får leda till att kraven på rättssäkerhet sänks för deras klient. Sådan är rättsstatligheten. Försvararna har också pekat om och om igen på att alla som vittnar i den här rättegången är regimkritiker och att deras trovärdighet därför ska ifrågasättas: de har politiska motiv för att vilja peka ut 61-åringen. I enstaka fall kan det faktiskt stämma men det påverkar inte den övergripande bilden där 33 vittnen har berättat om att den ständigt leende åtalade mannen deltog i massavrättningarna på fängelset Gohardasht sommaren 1988.

Huruvida denna trovärdiga bild räcker för att fastställa ’bortom rimlig tvivel’ att den åtalade gjort sig skyldig till de gärningar åklagarna hävdar återstår att se. Imorgon den 14 juli meddelar Stockholms tingsrätts dom i målet. Att den åtalade inte har släpptes fri ut ur häktet i väntan på domen antyder att han kommer att fällas för i alla fall någon åtalspunkt. Om så, så tyder ingenting på att den förlorande sidan kommer att ändra uppfattning som en följd av det. Företrädare för den Islamiska republiken har för sin del redan kallat rättegången för en skenprocess.

Leila Brännström, Docent i allmän rättslära och svenskiranier

LÄS MER:Historiska rättegången berör 100 000 i Sverige

Leila Brännström