Två nakna högtalare står vända upp mot taket i var sin sjö av grå färg på Galleri Mors mössas golv. Pumparna, som konstnären Jesper Norda kallar dem, befinner sig en bit ifrån varandra men förbinds med svarta sladdar som i raka linjer söker sig mot väggen och varandra, för att sedan försvinna in i det inre rummet. Går man närmare upptäcker man hur högtalarmembranen står och guppar utan att ge ifrån sig ett knyst. Ljudet produceras på en frekvens som ligger utanför det mänskliga hörselorganets intervall. Plötsligt blir jag varse att det runt omkring mig finns ljud jag inte kan uppfatta.
Men detta minimalistiska verk är mer än en påminnelse. Det äger en estetisk slagkraft som får mig att tänka på abstrakt måleri. Allt är arrangerat med precision och omsorg om detaljer. De svarta sladdarna, Stigarna, formar sig till en linjeteckning som speglas i golvets blanka "vattenyta".
I det inre rummet blinkar en tv-skärm med en regelbundet återkommande förskjutning av såväl frekvensen som intensiteten. Förskjutningen verkar vara en produkt av interferens, det fysikaliska fenomen som uppstår då två vågrörelser möts för att förstärka respektive släcka ut varandra om vart annat. Resultatet är en hallucinatorisk ljusterapi som lockar till hypnotiskt stirrande.
Johan Thurfjells utställning på Galleri Box Kungshöjd har lite av Jesper Nordas strama anda, Thurfjell som annars är mest känd för sitt försök att hantera Israel-Palestinakonflikten på post-it-lappar. Liksom Norda använder Thurfjell sig mycket sparsamt av färg. På väggarna hänger vita pappersark med datorgenererade teckningar föreställande bergig terräng (eller är det bara grafer?). Det karga livlösa landskapet återkommer i skulpturala verk i trä, ett monterat på en svarvad sockel, ett annat på ett bord. Att dessa jämngrå landskap är utomjordiska förstår man om man tittar lite närmare på en av två teckningar med virvlande linjespel. I denna teckning finns nämligen en rymdraket avbildad, liknande den som Tintin begagnade sig av i sin resa till månen tur och retur. Fast man kan ju undra vad detta är för ett månlandskap: de vuxna männens erövrade och med naturvetenskapliga metoder kartlagda - eller pojkens framfantiserade där allting är möjligt.
Jesper Norda och Johan Thurfjell är två konstnärer för vilka nyanserna spelar en central roll. Uttrycken kan upplevas som avvisande i sin minimalism men vetter samtidigt mot det stora okända: de ohörbara ljudens hemliga värld, drömmarnas oändligt vidsträckta landskap. "The truth is out there", som det hette i tv-serien Arkiv X. Eller är det kanske "in here", i våra medvetanden? Skillnaden tycks handla om, just det, nyanser.
