Som femtonåring blir han stjärna över en natt i Luchino Viscontis drama ”Döden i Venedig”. Visconti är vid den här tidpunkten superstjärna i Cannes, där han redan 1963 vunnit Guldpalmen för dramat ”Leoparden”.
LÄS MER:Recension: ”Världens vackraste pojke” i regi av Kristina Lindström och Kristian Petri
På en välbesökt presskonferens under filmfestivalen 1971 utser han Björn Andrésen, den unge svensken i sin senaste film, till ”världens vackraste pojke”. Uttalandet väcker sensation, plockas genast upp av världspressen och kablas ut i över Europa, USA och Asien. Björn Andrésens ansikte blir ikoniskt, och fixeringen vid hans utseende och skönhet är massiv.
Alla sliter och drar i ”världens vackraste pojke”, vill tjäna pengar på honom, synas med honom, posera med honom, ta med honom på klubb, omvandla honom till mangafigur, ackompanjera honom, inkvartera honom i lyxlägenheter i Paris – allt för att få en del av hans ungdom och tjuskraft.
LÄS MER:Recension: ”Apropå ingenting” av Woody Allen
Han omvandlas till en erotisk idol – för både män och kvinnor.
– Visconti betedde sig som en rovkapitalist som inte duckade för att använda en tonåring för att sälja sin film, säger den nu 66-årige skådespelaren.
– Jag hade hört talas om att han var kommunist, så därför trodde jag att han ömmade för de svaga och små. I stället finner jag att han handlingsmässigt beter sig som värsta sortens kapitalist. Rent moraliskt tycker jag att det är förkastligt.
Ingen sade ifrån
För den sköre, föräldralöse femtonåringen blir all uppmärksamhet och objektifiering svårhanterlig.
– Hade jag, i dagens läge, sett någon annan behandlas som jag blev behandlad då, så hade jag gjort något åt det. Hade jag varit Hulken så hade jag gått fram och...ja sagt ifrån i alla fall.
I åratal letade den framgångsrike italienske regissören över hela Europa efter en pojke med förmåga att förkroppsliga den ”absoluta skönheten”.
1970 klev Björn Andrésen in genom dörren till hotellrummet i Stockholm för att provfilma, och Visconti andades omedelbart ut. Han hade hittat sin ”Tadzio”. Rätt pojke för den bärande rollen som gäckande och attraktiv i filmatiseringen av Thomas Manns novell. Berättelsen där den äldre författaren förälskar sig i en ung pojke på ön Lido i Venedig.
LÄS MER:Mats Johnson: ”Hatten av för Belmondo!”
Fotograferades i badbyxor
Visconti krävde att den unge, uppenbart besvärade, Björn Andrésen skulle ta av sig tröjan och posera framför kamerorna med bar överkropp. Senare fotograferades femtonåringen också i badbyxor.
– Gissningsvis hade de hittat mitt namn i Europafilms register, säger skådespelaren, som året innan hade medverkat i Roy Anderssons ”En kärlekshistoria”. Nu blev han uppringd och ombedd att provfilma också för ”Döden i Venedig”.
– Jag visste ingenting om Visconti, trodde där och då att det kanske rörde sig om en porrfilm. Det säger lite om hur ung och förvirrad jag var, minns Björn Andrésen.
I bioaktuella dokumentären ”Världens vackraste pojke” ser han tillbaka på sitt liv, kantat av dramatik och psykisk ohälsa. Öppenhjärtigt berättar han för filmduon, sin vän Kristian Petri och Kristina Lindström. Även livets allra svåraste ögonblick blottläggs på ett självutlämnande vis.
Riskerade att bli vräkt
När vi först möter honom som äldre är han på en mörk plats i livet och riskerar att bli vräkt. Han har glömt gasspisen på i sin nedgångna lägenhet, som dottern inte har besökt på elva år.
– Jag tror inte att jag är den enda på den här planeten som upplevt slika ting, och mycket, mycket värre saker. Så varför inte visa fram det? Det är trots allt så en depression ser ut, så ser bluesen ut va...
LÄS MER:Filmrecension: "Midsommar"
Björn Andrésen pausar kort innan han fortsätter:
– Jag tror att en hel del människor kan skriva under på det: att man orkar helt enkelt inte deala med vissa saker, när det ligger en massa annat bråte och skräpar inombords.
Känsligt om sonens död
Efter en blöt natt med ihärdigt festande kommer han hem och somnar intill sin bara några månader gamle son. Han vaknar av ett skrik. Sonens mamma har hittat deras baby blå om läpparna och livlös.
– Vi hade ett kort samtal kring om vi verkligen skulle använda det materialet i filmen. Men jag tänker att om det kan vara till nytta, det är ju ändå fakta att det skedde. Om det kan lyfta en fråga, och belysa den, då är jag bara tacksam, säger Björn Andrésen.
”Världens vackraste pojke”:
Regi: Kristina Lindström och Kristian Petri
Med: Björn Andrésen, Luchino Visconti, Annike Andrésen, Jessica Vennberg, Robine Román, Silva Filmer mfl
Musik: Anna von Hausswolff och Filip Leyman
Foto: Erik Vallsten
Producent: Stina Gardell
Dokumentären har premiär på svenska biografer 15 oktober.
Filmen har tagit över fem år att göra. Nu har den redan sålts till 35 länder och hyllas av en enig kritikerkår både i Sverige och internationellt. Porträttet ger Björn Andersén en slags upprättelse och nyanserar bilden. Hans liv har också förändrats drastiskt under arbetets gång.
– Nere i Köpenhamn, hos min syster Annike fick jag se fotomaterial jag aldrig hade sett förut. Vi lyssnade på bandupptagningar som ingen hade hört sedan 1957, och letade fram filmer ingen av oss någonsin hade sett. Det har varit spännande.
LÄS MER:Roy Andersson tar humorn till hjälp för att orka
Syskon födda samma år
Björn och Annike har alltid stått varandra nära som syskon, men har olika pappor. Vem Björn Andrésens pappa var förblev länge en väl förborgad hemlighet. Inte heller i filmen avslöjas det. Flera av de konstnärer som hängde på restaurang Prinsen i Stockholm på 1950-talet var tänkbara kandidater. Ett idogt detektivarbete och DNA-tester gav till slut bortom filmduken ett välkommet resultat.
Björn Andrésens far är konstnären Lasse Hallberg, vars tavlor hänger på restaurang Prinsen. Det var så han brukade betala notan: med sin konst. Lasse Hallberg var nära vän med poeten Paul Andersson och enligt boken ”En dag är jag fri” ska han en tid också ha varit Katarina Taikons fästman. Han hade kvinnotycke men omkom i en bilolycka när han var bara 26 år.
– Jag är glad över resultatet, för rent karaktärsmässigt känner jag mig befryndad med honom och hans livsinställning, säger Björn Andrésen.
LÄS MER:Recension: ”Helmut Newton – the bad and the beautiful” i regi av Gero von Boehm
Vetskapen om vem hans pappa är har också gjort att han har fått kontakt med en syster han inte ens visste om att han hade.
”Allt drunknade i kärlek”
I dag trivs Björn Andrésen bättre med livet än på länge. Innan galavisningen av ”Världens vackraste pojke” på biografen Park i Stockholm samlar han sin familj omkring sig på restaurang Prinsen för en tidig middag. Alla nära och kära är där: dottern Robine Roman, systern Annike Andrésen och Nina Koenigs Hallberg, den syster som han nyligen återfunnit.
LÄS MER:Isabella Rossellini om sitt filmexperiment ”Green porno”
Det är kalas, och på biografen ska publiken en stund senare resa sig upp och applådera Björn Andrésen. Applåden är lång och varm.
– Allt drunknade i kärlek. Det är en av de bästa dagarna i livet. Jag tror att det får uppfinnas ett nytt ord för att beskriva vad jag kände i den stunden, säger han.
Under efterfesten på restaurang Den Gyldene freden spelar han piano, Wille Crafoord kompar och Robine sjunger. Dottern som Björn kallar ”min stjärna, mitt allt, med en fantastisk klingande röst”.
– Kristian och Kristina har gjort ett fullständigt suveränt arbete med filmen. De har behandlat materialet varsamt och musikaliskt. Jag har fått ett annat perspektiv på mitt liv, och hoppas att jag har mognat. Någorlunda i alla fall, säger Björn Andrésen eftertänksamt.
Björn Andrésen:
Född: 1955 i Stockholm
Yrke: skådespelare och musiker
Utbildad: på scenskolan i Stockholm, där han tog examen 1988.
Karriär: efter en biroll i Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” medverkade han i Luchino Viscontis film ”Döden i Venedig” (1971). Där spelar han en bärande roll som den åtråvärde Tadzio, som Dirk Bogardes rollfigur, en åldrad författare, blir förälskad i. Under filmfestivalen i Cannes pekade regissören Visconti ut Björn Andrésen som ”världens vackraste pojke”. Han blev superkändis för sin skönhet men kände sig samtidigt obekväm och objektifierad. Helst ville han bli konsertpianist. I stället åkte han till Paris med löfte om filmjobb, som aldrig blev av. Tillbaka i Sverige gifte han sig 1983 med Susanna Román och bildade familj. Utöver olika roller för film, tv och teater har han satsat på musiken – bland annat som keyboardist i dansbandet Sven-Erics.
Filmer i urval: ”Döden i Venedig” (1971), ”Den enfaldige mördaren” (1982), ”Morrhår & ärtor” (1986), ”Kojan” (1993), ”Springfloden” (2018), ”Midsommar” (2019)
Aktuell: som huvudpersonen i dokumentären ”Världens vackraste pojke”.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
