Det är lätt att fastna i könet om kvinnan blivit definierad som kön i första hand. Men vill man överskrida könet, provocera sin könsdefinition, så ska man nog gräva sig ner i det, ”fastna” ordentligt, för att utplåna gamla bilder och skapa något som går utöver klichén.
Så skrev Agneta Klingspor i en av sina många konstrecensioner i Expressen på 1990-talet. Orden kunde lika gärna gälla hennes eget författarskap som sedan debuten med ”Inte skära bara rispa” (1977) präglats såväl av oräddhet inför att ”gräva ner sig” i frågor om kön och sexualitet som en obändig frihetslängtan.
Agneta Klingspors debutroman anslöt sig på många sätt till den våg av litteratur skriven av unga kvinnor som på 70-talet nedsättande kom att kallas för ”bekännelselitteratur”. Tillsammans med författarkollegor som Enel Melberg, Anita Goldman, Suzanne Brøgger och Erica Jong undersökte hon kvinnliga erfarenheter som länge betraktats som för ”privata” för att diskuteras i offentligheten.
Det som stod på spel var rätten att som kvinna få bli ett helt subjekt – att inte reduceras till ett objekt för andras viljor och förväntningar. Då blev det nödvändigt att erövra kroppen och sexualiteten och göra den till sin egen – att själv ta ordet och definitionsrätten och skriva sig förbi och igenom tidigare bestämningar.
Det som stod på spel var rätten att som kvinna få bli ett helt subjekt – att inte reduceras till ett objekt för andras viljor och förväntningar.
Klingspor fortsatte att söka vägar ut genom att ”gräva ner sig” i det svåra. Hon har aldrig värjt sig för det ofullkomliga och smutsiga i tillvaron utan tvärtom velat undersöka just detta. Någon uppbygglig kvinnoroman där huvudpersonen går från omedvetenhet till upplysning skrev hon aldrig och hon sökte sig ständigt till andra former än den realistiska utvecklingsromanens.
I dagboken ”Nyckelroman” från 1994 (uppföljaren till debuten) utforskar hon till exempel drömmens verklighet. I spegelromanen ”Framkallning” från 1999 problematiserar hon vad det innebär att ”minnas” och att skriva liv. I den surrealistiska och experimentella novellsamlingen ”Köttryckningar” från 1990 går hon än djupare in i kroppens och sexualitetens villkor för frihet och ”Pressa läpparna här” (2008) gestaltar en passionerad men också våldsam kärleksrelation.
Oavsett vad Klingspor skrev handlade det om att undersöka förutsättningarna för själva skrivandet och skapandet. I romanen ”Går det åt helvete är jag ändå född” (2006) beskrev hon till exempel i detalj den sociala och ekonomiska utsatthet som skrivandet innebär. En utsatthet där priset på en toarulle kan få lika avgörande betydelse för överlevnaden som något annat.
Den tunna gränsen mellan död och liv var ett annat återkommande tema i författarskapet och i ”Stängt på grund av hälsoskäl” (2010) och ”Går det åt helvete ska jag ändå dö” (2016) närmade sig Klingspor även det egna åldrandet och döden. Här, liksom i alla Klingspors texter, finns en slående uppriktighet, en drastisk ironi och en vilja att ta ner det sakrala på jorden.
Sin konstnärliga hållning beskrev hon bäst själv i en text till ”Kärlek, makt och systerskap” (en utställning om 70-talets kvinnorörelse från 2002): ”Vänd alltid på steken, trampa fel, trilla i diket, var inte rädd, bli den byracka du är, skäll. Och glöm inte, slicka gärna en annan byracka. Men bit knähunden. Om situationen kräver, även den hand som föder dig.”
Maria Jönsson är professor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Agneta Klingspor avliden
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
