Jag är ganska dålig på att återge texter ur minnet. Men det finns undantag. Ett handlar om några rader ur barnboksförfattaren Ulf Nilssons bok ”Adjö, herr Muffin” (med illustrationer av Anna-Clara Tidholm).
Dessa rader inte bara citerar jag ibland, de bor också i mig som ett potentiellt crescendo. De gör sig påminda när något oerhört inträffat, när hela världen måste få veta … när man brister ut i ”ja må han leva”. Eller som i min familjs fall när vår schäfer Simone dog och vi på begravningen stämde upp i ”Ut i vår hage” medan tårarna droppade över nyplockade vitsippor i knubbiga nävar på dem som för första gången drabbats av ett evigt avsked.
LÄS MER:Barnboksförfattaren Ulf Nilsson är död
Så griper sorgen omkring sig och på ett sådant allvar måste den tas. I ”Adjö, herr Muffin” utbrister berättaren att hela världen måste få veta att ett marsvin har dött. I allas våra liv kan det vara det, men alltså också att döden träffat en hund, en gris, en lillasyster eller varför inte författaren själv.
När jag nås av beskedet att Ulf Nilsson är död, bara 73 år ung, nästan två meter lång, 47 i skor och med uppemot 140 egna böcker i dödsboet, så är både tårarna och crescendot nära: Hela världen måste få veta …
Nilssons författarskap förmedlar hopp och värdighet. Hans texter är genomsyrade av öm omsorg – och ständigt förstärkta av utomordentliga illustratörer.
Ulf Nilsson föddes i Helsingborg men bodde i många år i Stockholm. Han debuterade något tidigare, men hans stora genombrott kom 1982 med ”Älskade lilla gris”. Med den – och böckerna om ”Lilla syster Kanin” (den första utkom 1983) – inleddes också ett mångårigt och ack så lyckat samarbete med illustratören Eva Eriksson. För några år sedan utgavs fjorton av deras titlar i en jubileumsutgåva, ”Hej igen”. En veritabel skatt.
LÄS MER:Recension: ”God natt madame” av Carina Burman
Nilssons författarskap förmedlar hopp och värdighet. Hans texter är genomsyrade av öm omsorg – och ständigt förstärkta av utomordentliga illustratörer. Här växer blyga pojkar i älskande lillebröders ögon, busiga lillasystrar räddas av vaksamma storasyskon och en darrande nyförälskad kanin nästan dör i kärleksfeber innan den vågar lita på att den har ett alldeles eget värde i den älskades blick.
Oftast är karaktärerna inbäddade i mjuk päls, milda blickar och lena öron och nästan lika ofta ackompanjerade av en storögd humor som aldrig någonsin glider över i hån. I en intervju för några år sedan sa Nilsson att han kommit till en punkt där han bara ville skriva om människor som är snälla mot varandra. Nu tänker jag att den punkten har han nog alltid, på sitt sätt, befunnit sig på.
LÄS MER:Studentmössan har återfått sin politiska laddning
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
