Studentmössan har återfått sin politiska laddning

De som i dagarna gått ut gymnasiet började sina studier 2018 och på deras studentmössor står det sådant som Sam2018, EK2018a, Na2018b. En grupp studenter har dessutom märkt sina mössor #Jagär2015 eller #Jag är 2016 med hänsyftning på flyktingvågen de åren och den nya gymnasielagen. På så vis har traditionen och riten givits ett politiskt djup som den länge saknat, skriver GP:s Ingrid Bosseldal.

ANNONS
|

Den här dagen tänker jag på studentmössan. Jag hade ingen. I stället hade jag en stor basthatt dekorerad med syrener. Typiskt mig, enligt min yngsta dotter som har lite svårt att smälta den där hatten. Hur mycket jag än önskar det, hör jag inte ett uns av stolthet över mammans radikala förflutna i hennes röst. Själv skulle hon inte tänka tanken; i planerna för den egna studentexamen 2022 ingår allt. Bal, champagnefrukost, studentflak, skor, klänningar och, givetvis, studentmössa.

Hon är inte ensam. När jag i början av juni deltar under fem gymnasieklassers studenthögtider (en per klass av pandemiskäl) på en svensk kommunal gymnasieskola, är det ingen som inte har studentmössa. I så måtto är det ordning i högtidssalen. Pojkarna har mörka, svarta kostymer (undantaget en kille i kilt och en i blommig sammetskavaj) och flickorna har utan undantag vita klänningar, några med utslaget hår, några med ljus hijab under den vita mössan. Rektorn håller fem tal och genomför lika många rituella mösspåtagningar. Eleverna står upp, rektorn uppmanar dem att hålla sina mössor i höger hand och säger sedan, med militär skärpa: mössa på!

ANNONS

Studentmössorna brändes i rituella manifestationer

Det är 53 år sedan studentexamen avskaffades i Sverige. Lika länge är det sedan vissa universitetsstudenter valde att bränna sina studentmössor i rituella manifestationer. På gamla fotografier syns studenter ge sig ut på gatorna den 30 april 1968 med plakat som manar till internationell solidaritet, bland annat med de greker som led under militärjuntan. I de stora universitetsstäderna bar studenterna i enlighet med gamla valborgs- och siste april-traditioner sina studentmössor, tills någon gjorde upp en mössbål och de åkte av och upp i rök. Studentmössan, en gång en statussymbol, hade ett drygt sekel efter sin upprinnelse i samband med ett skandinaviskt studentmöte i Köpenhamn, kommit att beteckna en exklusivitet som det gick att vända sig mot. Just den vändningen fortplantades ut i den livskraftiga1968-gren som blev min egen och som formade mitt eget universitetsliv ett par decennier senare. Vi bar inte studentmössa. Vi gick inte på universitetets studentbaler. Vi kallade oss kulturradikala och när vi agerade kollektivt var det inte i syfte att bevara en tradition utan att utmana och förändra.

Nu är det 2021.

På den här examensdagen spelar en keyboardist fem gånger Kents låt ”Sverige”. Varje gång introducerar han sången som en hyllning, det kanske finaste som någonsin skrivits om vårt land, något värdefullt för en dag som idag, inte något nationalistiskt. Jag tänker på talesättet att en gång är ingen gång men två gånger en vana. Fem gånger är kanske en tradition. Jag hoppas det. Otvivelaktigt är i alla fall det som pågår framför mina ögon en ritual. Den griper mig, djupt. Och får mig att vilja omfamna den nyfödda traditionen. Eleverna i sina mössor, deras intensiva närvaro, känslorna som fyller salen och får tårar av allt som är all over the place att stiga i ögonen.

ANNONS

Ingen nekas den vita mössan

Ritualer rymmer berättelser om relationen mellan individ och samhälle, om fantasi och längtan och om livsåskådning och mänsklig existens, skriver etnologerna Karin Salomonsson och Lynn Åkesson i boken ”Ritualernas marknad”. På en svensk gymnasieskola är relationen mellan individ och samhälle påtaglig. Pandemin och distansundervisningen har bränt hål i många betygskuvert. Men ingen nekas den vita mössan. Det viktiga är inte det som ligger bakom eller framför er, säger rektorn, det viktiga är det som finns inom er. Nu är ni igenom. Salen fylls av både lättnad och längtan. Något är avklarat, något annat väntar. En pojke säger att han ska jobba ett år, sedan blir det komvux för att höja betygen. En annan pojke vill, men vet inte hur han ska, uppfylla sin pappas drömmar. En flicka ropar att hon ska sova en sommar.

De sitter i högtidssalen, alla avgångseleverna, på stolar som inför den första ceremonin placerats med covid 19-luft mellan, men för varje klass hamnar allt tätare och alltmer centralt i rummet. Till sist är de som en enda stor samhörighet i mitten. Alla dessa stolar med alla dessa elever i sina vita studentmössor. För några, som inte ropar det högt, väntar nu sex kritiska månader. Antingen får de fast anställning eller så åker de ut. De kom vandrande genom Europa 2015 och 2016 till ett land som inte längre är och de räddades tillfälligt av gymnasielagen. Deras biträdande rektor sjunger att vägen må vara krokig men i slutändan blir det alltid bra. Blir det verkligen det, funderar jag. Hoppet är vår vän. Den ljusnande framtid är … vår? Eller er? Det beror på ur vems ögon vi ser. Keyboardisten fyller rummet med Kent. Stundens och studentens högtidlighet bultar: Sverige, Sverige älskade vän / En tiger som skäms … välkommen hit /vem du än är, var du än är.

ANNONS

Så förvandlas den skinande vita huvudbonaden från relik till politik.

I år finns det de som på sina studentmössor kompletterat klasstillhörigheten med #Jag är 2016 eller #Jag är 2015. Så förvandlas den skinande vita huvudbonaden från relik till politik och – med keyboardistens insisterande anständighet – den gemensamma riten till ett rum som, om än aldrig så bräckligt, rymmer alla. Det är därför jag sitter här och tänker på studentmössan och för första gången någonsin önskar mig möjligheten att placera en på mitt huvud och delta i en manifestation för något så mycket större än en gymnasieexamen. En ånyo politiserad artefakt, en symbol för allas rätt till en plats, en tiger som skäms. Hurra, hurra!

Läs mer av Ingrid Bosseldal:

LÄS MER:Recension: ”God natt madame” av Carina Burman

LÄS MER:Recension: ”Våra kroppar, deras slagfält” av Christina Lamb

LÄS MER:Recension: ”Vänligheten” av John Ajvide Lindqvist

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS