Ulrika Knutson: 100 år sedan Tidevarvet är tidningen fortfarande relevant

– Förekom det någonsin en lugn dag på Tidevarvet?

Barbro Alving undrade och Kerstin Hesselgren svarade med emfas:

– Aldrig!

I dagarna är det hundra år sedan denna eldfängda tidning såg dagens ljus, ett jubileum värt att fira. Det första numret innehåller en manande dikt:

Tro på ljuset är kvinnoplikt!

Mörknande marker och mulen sikt

tvinga oss speja mot himlens bryn:

River det ej i skyn?

Samtiden har sina plågor, men nog ljusnar det bland molnen? Redan från början är det en tidning med höga ambitioner:

"Tidevarvet anser att allt angår kvinnorna och att vad de tycka angå alla, vilket skulle kunna bevisas, sedan de nu fått medborgarrätt."

Orden är Elisabeth Tamms, ledare för Fogelstadgruppen och Frisinnade kvinnor, som står bakom. Att starta en tidning var Elin Wägners idé. Alla vill att hon blir redaktör, men hon sitter i Lund och skriver på en roman. Uppdraget går till Ellen Hagen, trogen kraft i rösträttsrörelsen, men utan erfarenhet av tidningar.

Inte blir det lättare av att Elin styr från baksätet i Lund.

Sedan får doktor Nilsson skriva ut recept på huvudvärkspulver. Elin har migrän – för att tidningen blev så ful!

Dagen efter att premiärnumret kommit ut har Elin redan skrivit fyra (4) arga brev till Ellen Hagen. Doktor Ada Nilsson är ansvarig utgivare och hjälper till på redaktionen. Hon skvallrar för Elin Wägner: "Prenumeranterna sviker och annonsörerna få slaganfall! Bara jag ej sticker en kniv i Hagen, när det är för rosenrasande."

Sedan får doktor Nilsson skriva ut recept på huvudvärkspulver. Elin har migrän – för att tidningen blev så ful! – och hennes hushållerska Linnéa har också ont i huvudet av kalabaliken.

Tänk att Tidevarvet ändå blev så vital. Senare, under Elin Wägners redaktörskap, blir den debattorgan för Fogelstadgruppens alla hjärtefrågor: feminism och fred, Europatanken och Nationernas förbund, framtiden och befolkningsfrågan. De strävade efter "en värld dit kvinnorna nändes sätta sina barn".

Tidevarvet är en intressant spegel av radikala, liberala röster i mellankrigstidens Sverige. Även om den troende Elin Wägner är skeptisk så är flera av de feministiska damerna frejdiga anhängare till steriliseringslagar och rashygienisk storstädning, allt för modernitetens bästa. Progressiviteten hade sannerligen många sidor.

Redan andra året sade Ellen Key upp sin prenumeration, för hon tyckte den var för elitistisk – och för trist.

Redan i Tidevarvets andra nummer skriver Wägner sin berömda text om hur kvinnorna i manssamhället behandlas som de svarta i USA, med villkorade medborgerliga rättigheter. Sexism och rasism hör ihop, konstaterar hon bistert.

Tidningen blev ingen entydig succé. Redan andra året sade Ellen Key upp sin prenumeration, för hon tyckte den var för elitistisk – och för trist. Hon fick medhåll av förläggarfrun Lisen Bonnier. Någon konkurrent till Husmodern blir det aldrig, men med en upplaga på 3000 exemplar under fjorton år, överträffar den alla dagens kulturtidskrifter.

Det man slås av i Tidevarvet är hur Elin Wägner ofta är förbluffande långt före sin tid. 1924 kopplar hon nacksving på industrialismens inbyggda resursslöseri. I både USA och Europa rådde oljefeber på tjugotalet. Vi borde oroa oss för jordens energikällor, menar Wägner.

Hon skriver om vardagens billiga glödlampor, gjorda för att gå sönder snabbt, kastas och ersättas. Fabrikören tänker rent av förkorta lampornas livslängd ytterligare! Hon avslutar: "Detta riktar ljuset på en punkt av det stora, slamrande, kraftförbrukande maskineriet, i vilket vi alla är indragna.”

1924 tror jag många läsare bläddrade vidare till en gladare artikel om ekonomiska och sociala framsteg, men vi kan inte bläddra vidare, i alla fall inte bläddra oss förbi själva problemet: vi är alla indragna.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Elin Wägner får oss att förstå neutralitetens dilemma

LÄS MER:Fredsrörelsen och feminismen går hand i hand

LÄS MER:Hon ger kvinnliga pionjärer liv

Ulrika Knutson

kultur@gp.se