Hemma i Uppsala sitter Ulrika Knutson och skriver på sin nästa bok. Man skulle kunna tro att det är en av hennes favoritsysselsättningar – hon har ändå flera böcker och ett långt arbetsliv som journalist bakom sig. Men hon gör vad som helst för att skjuta upp timmarna vid tangentbordet.
Svårt och tråkigt att skriva
– Många säger att det är underbart att skriva, men det tycker inte jag. Det är svårt och tråkigt och man får ont i ryggen. Har man tur kan det komma ögonblick då det lyfter men vägen dit är knölig och mödosam, och det blir värre med åldern.
Desto mer entusiastisk är hon över själva ämnet. Den här gången skriver hon om den ryska feministen och socialisten Alekandra Kollontaj som mellan 1930 och 1945 var Sovjetunionens högsta diplomat i Sverige.
– Hon satt i Lenins regering efter ryska revolutionen, men jag fokuserar på hennes period i Sverige. Det främsta skälet är att jag inte kan ryska, lite pinsamt om man sysslar med Kollontaj men det hjälps inte.
Älskar rysk kultur och historia.
Ulrika Knutson älskar rysk kultur och historia. Intresset ökade när hon som journalist på SVT gjorde reportageresor i Sovjetunionen under åren då landet omvandlades till Ryssland och de forna Sovjetstaterna. Hon träffade kulturpersonligheter och demokratiaktivister och lärde känna många människor.
Nu i mars kommer hennes bok ”Kvinnor på gränsen till genombrott” från 2004 ut på ryska. Men releasepartyt i Sankt Petersburg har ställts in på grund av invasionen i Ukraina.
Putin förgriper sig på sitt eget folk
– Kriget är hemskt. Putin förgriper sig inte bara på Ukraina, utan på sitt eget folk också. Det lär visa sig, säger hon.
Boken handlar om kretsen kring tidskriften Tidevarvet som kämpade för kvinnors rättigheter från 1920-talet och framåt. Där fanns Kollontaj med på ett hörn.
Det var den första i en rad av böcker där Ulrika Knutson porträtterar kvinnliga pionjärer. Hon rör sig i ett gränsland mellan historia, idéhistoria och litteraturforskning.
– Från början tänkte jag mig en akademisk bana men jag hade inte tålamod till det. Akademiska uppsatser är något helt annat och väldigt mycket tråkigare än att skriva som journalist.
Att journalistiken var hennes grej fattade hon nog redan på högstadiet då hon pryade på tidningen Barometern hemma i Kalmar. Det verkade så otroligt roligt. Men hon kom inte in på Journalisthögskolan.
– Då blev jag rätt sur, måste jag säga. Men det var antagligen rätt, för jag var nog lite för ung.
En sorts revansch fick hon många år senare då hon under några år var knuten till Journalisthögskolan i Göteborg som gästprofessor.
Ulrika Knutson flyttade i 20-årsåldern till Uppsala och varvade till en början studier i humaniora med jobb som tidningsreporter. Under 1980- och 90-talen var hon ett bekant ansikte i tv-programmen ”Kulturen” och ”Filmkrönikan”.
– Det här var när stats-tv inte hade fått någon riktig konkurrens än. Folk var ju piskade att titta även om det var kulturprogram, säger Ulrika Knutson med ett skratt.
1993 blev hon kulturredaktör på magasinet Månadsjournalen. När den lades ned nio år senare visste hon först inte vad hon skulle göra. Leta nytt fast jobb? Nja. Våga språnget och bli frilans? Så fick det bli och det har hon aldrig ångrat. Parallellt med bokskrivandet medverkar hon alltjämt som kritiker och krönikör i tidningar och radio.
Bor med livskamraten sedan fyrtio år
Hon bor fortfarande i Uppsala med sin livskamrat sedan över 40 år vid sin sida, byggnadsantikvarien Anders Franzén.
– Det är roligt att vara ihop med någon som man har känt så länge. Jag är nästan lite nyförälskad på tröskeln till pensionen. Fast, får man prata om det i en sådan här artikel?
Det får man ju absolut!
– Alltså, vi har grälat så mycket genom åren och missförstått varandra så många gånger så till slut finns det inget kvar att bråka om eller missförstå. I stället kan vi ha en mer konstruktiv och humoristisk relation. Anders korrläser dessutom mina texter. Han har språköra och stavar aldrig fel, jag fattar inte!
Ulrika Knutson
Ålder: Fyller 65 år
den 8 mars.
Gör: Kulturjournalist och författare.
Bor: Uppsala.
Familj: Maken Anders Franzén.
Om att fylla 65: ”Att man blir äldre och saker hänger lite, det gör mig inte så mycket. Jag har aldrig levt på att vara supersnygg.”
Så firar hon födelsedagen: I Dalarnas fjällvärld.
Så kopplar hon av: ”Jag gillar att simma. Lite enformigt, men meditativt. Man gör sig både av med aggressioner och får nya idéer. Det är också nödvändigt som motvikt till alla timmar jag sitter som en gam framför datorn.”
Bakgrund: Började som lokalreporter i Enköping på Upsala Nya Tidning. Varit programledare på ”Godmorgon världen!” och ”Kulturnytt” i Sveriges Radio samt för ”Kulturen” och ”Filmkrönikan” i SVT. Kulturredaktör på Månadsjournalen 1993–2002. Ordförande i Publicistklubben 2009–2012.
Böcker: ”Mallorca – en smaksak” (1998), ”Kvinnor på gränsen till genombrott” (2004), ”Emilia Fogelklou. Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare” (2009) samt ”Den besvärliga Elin Wägner” (2020).
