Plötsligt börjar mamman få huggtänder, päls och svans. Hon ruggar på kroppen, vargar tänder och äter en katt. Hon har blivit ett djur. Zoomorfismen utspelar sig i nya satirskräckisen ”Nightbitch” där Amy Adams spelar en nybliven mamma som alltså förvandlas till hund. En genomträngande bild av den resa man gör som ny mamma. Den ensamma. Det tråkiga. Det ljuvliga. Det djuriska.
Det är inte det enda mammadramat på tapeten, moderskapets glödhärdar skildras lite överallt just nu. Jungfru Maria har fått en mastodontserie med Anthony Hopkins på Netflix. Ny på Netflix är också italienska tårdryparen ”The Children’s train”, om gränslös moderskärlek. Sverige myser åt ”Cecilias unge” på SVT. Maria Sveland har skrivit om mammors självuppoffring i boken ”Nu njuter Maggan”.
Nu när tiden på domedagsklockan flyttats fram en sekund känns all mammakultur nästan som ett litet undergångsskrik?
Jag läste att nästan alla ropar efter mamma när de dör. Nu när tiden på domedagsklockan flyttats fram en sekund känns all mammakultur nästan som ett litet undergångsskrik? Håll i er, nu drar vi vår sista suck, nervöst skratt.
Samtidigt pågår en debatt om intensivt föräldraskap med nationella varningar om folkhälsan från USA:s generalöverläkare, där engagerat föräldraskap (ofta mammaskap) framhålls som en hälsorisk bredvid typ rökning och skjutvapen.
Ajdå, föräldrar belastas av stora krav, blir utbrända, måste titta på fåglar som medicin.
Visst kan problemet vara att föräldrar är alldeles för engagerade i sina barn. En vanlig invändning är att föräldrar i dag står isolerade. Det är inte normalt att hänga alldeles själv med sin bebis hela dagen, skriver Joel Halldorf i Fokus (27/1). Människan har alltid uppfostrat barn i flock. Tills nu, när vi har blivit alldeles för rädda för att bjuda in grannarna i våra liv. Vi är rädda för att de ska mörda oss eller värre, tycka att vår inredning är ful.
Jag tror att hälsoproblemet är strukturellt. Och det är att samhället dyrkar mammor för lite.
Jag har en annan teori som jag vill lyfta här. Jag tror att hälsoproblemet är strukturellt. Och det är att samhället dyrkar mammor för lite.
Okej, hear me out. Visst har vi i Norden föräldraförsäkringar, föräldraledighet och socialt stöd men var är moderskulten? (Jag sörjer fortfarande reformationen, man tog en jättebra moderskult och stympade den. Luther bara valsade in och yxade bort jungfru Maria, typiskt snubbe.)
Amy Adams karaktär är inne på det i hundskräckisen. Det känns som en blåsning, att man kan bygga en ryggrad med sin egen kropp helt obesjunget. Utan att få medalj av kungen? Avsaknaden av moderskult i vårt moderna samhälle är faktiskt skakande.
Jag pratar inte om fula babyshowers där man får ett ordensband från Temu och alla tar med sig fula bilder på sig själva som bebisar, jag menar feodal utopi, italiensk mammakultur, positiv särbehandling. Ett samhälle som älskar sina mammor så som Kanye älskar sin mamma i stället för ett som inte skulle pissa på dig när det brinner ens.
Det är klart att vi har barnkris då. Det är väl det och att Akademiska opererar bort ett berg av fungerande livmödrar kanske.
