Klockan slog ett, ständige sekreteraren klev ut genom Börssalens dörrar och meddelade Akademiens val av Nobelpristagare i litteratur.
Få hade förutspått att det skulle bli sydkoreanska Han Kang, men beslutet har redan orsakat debatt: för ung, för känd, för allmän, för småborgerlig, en röst för mördade kommunister. Kommer hon ens hit? Och så vidare.
Det är nästan som förr i tiden, före Akademikrisen 2017 och 2018. Tiden då vi fortfarande diskuterade pristagarna och litteraturen, snarare än akademiledamöternas vandel och församlingens förlorade status.
Det kan man förvisso glädjas åt. Men låt mig då kasta lite smolk i den bägaren. I år sker nämligen diskussionen mot en allt mörkare fond. Ingen läsare av kultursidorna har kunnat missa att larmrapporterna om bokens och läsningens dalande ställning duggat nästan lika tätt som Göteborgsregnen de senaste åren.
Höstsäsongen inleddes exempelvis med ännu en rapport om att allt färre köper tryckta böcker (SvB 27/9). Marknaden är numera kluven i två, en krympande för den fysiska boken, en växande för den strömmade. Samtidigt minskar läsförståelsen bland yngre (DN 16/5/23).
finns det ens litteratur när ingen längre gitter läsa den?
Det finns därför stunder då jag undrar om vi inte en gång för alla borde formulera om frågeställningen huruvida ett träd i skogen fallit om ingen hört det falla: finns det ens litteratur när ingen längre gitter läsa den?
Den optimistiskt lagde skulle möjligen kunna framhäva Nobelpriset som ett litet irrbloss i mörkret, åtminstone en dag om året. Själv är jag för all del beredd att göra det. Inte minst därför att jag är övertygad om att ett av skälen till att stormarna kring Svenska Akademien för sju år sedan blev så känslomässiga, är att de berövade oss stoltheten över att få dela ut ett så fint pris. Därtill till något av det viktigaste i världen: det skrivna ordet.
En sådan stolthet ska man vara försiktig med, vi är trots allt inte mer än en nordisk avkrok där kulturen betraktats med en viss bonnig misstänksamhet genom tiderna. I priset härbärgeras fortfarande en visshet om bokens, läsandets, språkets, centrala roll i en civilisation, ja, i en demokrati.
Det har antagligen sällan varit viktigare att understryka just det senare. Naturligtvis har digitaliseringen och den medföljande streamingboomen till absolut största delen varit av godo, men den har också baksidor. Att vår skriftkultur på ett accelererande vis kommit att utmanas och ersättas av ljud och bild är alldeles avgjort en sådan. Liksom dess påverkan på vårt attentionspan.
det finns vissa kärnvärden i en civilisation som måste försvaras och som kan ha svårt att hävda sig mot en brusande uppmärksamhetskulturs bildflöden
För att vara lite högtidlig: det finns vissa kärnvärden i en civilisation som måste försvaras och som kan ha svårt att hävda sig mot en brusande uppmärksamhetskulturs bildflöden, indignationsstormar och snabba puckar. Djupseendet, de längre perspektiven, bildningsambitionen. Förmågan att ta till sig abstrakta resonemang, följa komplexa idébyggen, skapa inre världar. Utveckla ett eget språk.
Läsningen och litteraturen är fortfarande en förutsättning för allt det senare och lär förbli det, även i konkurrens med Tiktok, brat summers och mukbangs. Till skillnad från streamingjättarnas och de sociala plattformarnas snabba sockerkickar är läsning en koncentrationsbetingad och ibland mödosam process där belöningen inte omedelbart infinner sig. Den kräver någonting av dig: eftertanke.
Som läsare är du därför alltid medskapande i boken du läser, frågorna och påståendena den ställer dig inför behöver rådbråkas av samt genljuda också i dig.
Utan läsningen blir vi en sämre sorts tänkare, sämre sorts samtalspartners och sämre på att abstrahera. Sämre på att tillgodogöra oss sammanhang, sämre på att fantisera och skapar en sämre sorts samhälle. Vi blir en sämre art. Och det är alltså inte bara jag som påstår det, utan också forskningen.
Jag är genuint ledsen över att behöva leverera en sådan torr och trist moralkaka söndagen efter ett tillkännagivande av ett pris, men rapporterna pekar på att läget håller på att bli allvarligt. Poängen är att vi kan vända trenden.
Ett sätt är att lägga undan skärmen, ta fram boken och och möjligen också, för en gångs skull, låta den förbli öppen.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
