Man skulle lätt kunna tro att åsiktskorridorer främst är förbehållna vår digitala tid. Men beteendet är naturligtvis evigt.
Förra helgen fastnade jag framför filmen ”Goodbye Lenin!” som just nu ligger utlagd på SVT Play. Det är en tysk dramakomedi från 2003, som på ett förvånansvärt inkännande och finkalibrerat sätt skildrar tiden efter Berlinmurens fall.
Den unge Alex och hans syster har vuxit upp med sin ensamstående mor som är en hängiven medlem i kommunistpartiet och fortfarande befinner sig i förnekelse inför systemets brutalitet. Dagarna då det börjar skälva under regimens fötter drabbas modern av en stressutlöst hjärtinfarkt, hamnar i koma och är medvetslös under de viktiga veckor då DDR faller.
När hon till slut vaknar igen är hon fortfarande såpass skör att hon inte får utsättas för några känslomässiga påfrestningar. Därför bestämmer Alex sig för att inte berätta någonting om nyordningen och den liberala demokratins inträde.
I stället vaggar han in henne i tron att DDR fortfarande existerar. Och går långt i sina föresatser: spelar in nyhetssändningar som skriver om historien, dammsuger affärerna på typiska DDR-varor och lejer barn från kvarteret att agera pionjärer och sjunga röda visor för henne på sjukbädden.
Vad Alex i grund och botten gör är att skapa en filterbubbla för sin mor, en plats där idealen aldrig behöver möta verkligheten eller motsägelser
”Goodbye Lenin!” är en film om drömmar och drömmare, om livslögner och verkligheten, om den komplexa relationen mellan idealism, utopism och tyranni. På något sätt hade jag förväntat mig att den skulle kännas daterad, såhär 20 år efter sin tillkomst. Men i dag går den i minst lika hög grad att se som en allegori över ideologiska kuddrum.
Vad Alex i grund och botten gör är att skapa en filterbubbla för sin mor, en plats där idealen aldrig behöver möta verkligheten eller motsägelser. I hans egenproducerade fake news-sändningar som vevas på moderns tv visas det som hade kunnat vara – en fantasi om en annan och mänskligare regim – i stället för det som faktiskt var.
De senaste veckorna har det rasat en debatt om just filterbubblor – jag vet inte för vilken gång i ordningen. Och som vanligt har det med sociala medier att göra.
Två år före det amerikanska presidentvalet kom miljardären Elon Musk ut som Trumpsupporter, köpte plattformen Twitter och har sedan dess mer eller mindre öppet förvandlat den till en tummelplats för högerpopulister och auktoritära krafter under det nya namnet X.
Det vore synd att säga att ens Twitter var ett särskilt trevligt ställe på sin tid. Men det var åtminstone bättre än det X vi nu ser – en plattform där Musk personligen och enväldigt bannar komiker och journalister som skämtar om och granskar honom. När han inte gör sig själv till allmän megafon för MAGA-rörelsens nihilism, xenofobi och transhat.
Redan vid Musks övertagande började förvisso twittrare och medier lämna X, men efter Trumps seger i presidentvalet har allt fler övergett skutan. Just nu sker det framför allt till förmån för den betydligt mindre uppstickaren och kopian Bluesky – som den senaste tiden snittat på en miljon nya användare om dagen.
Och det är ungefär där som de sedvanliga beskyllningsskurarna om filterbubblor och polarisering börjat ta vid. I spalter gastar nu somliga opinionsbildare om ett förakt för den fria debatten och på X, var annars, att de som lämnar är fegisar som inte står ut med avvikande åsikter.
Men debatten om X är någonting helt annat
Jag kan personligen ha förståelse för somligt i den kritiken – både vissa liberaler och delar av vänstern har det senaste decenniet haft en besvärande tendens att, via aktivistiska felslut, lämna walkover till bruna krafter.
Ett av de tydligare uttrycken för det är stormarna kring Bokmässan och den högerextrema tidskriften Nya tiders monter härom året, där såväl ett antal förlag som ett gäng prominenta intellektuella bojkottade mässan i protest.
Om en sådan strategi utgjorde den långsiktiga antifascistiska planen skulle högerextremister kunna tömma offentligt rum efter offentligt rum – de skulle bara behöva avisera sin ankomst för att få motkrafterna att lägga benen på ryggen. Någon måste till slut också stå kvar och ta fighten.
Men debatten om X är någonting helt annat. På en sociala medier-plattform som genomgår en tydlig radikalisering blir användarna inte bara utsatta för algoritmernas och trollkontonas nednötande effekt.
Genom att aktivt engagera sig i och skapa innehåll till plattformen, lånar man i någon mening också ut sig själv och sitt tankematerial till dess överordnade ideologiska motiv och politiska syften. Varför skulle det vara någon sorts demokratisk plikt att underkasta sig den ordningen?
Själv har jag länge velat fram och tillbaka. Men nu har jag till slut försatt mitt personliga konto på X i vila, i förhoppning om att både tiderna och ägarförhållandena där ska förändras. Jag vill helt enkelt inte längre vara en kolportör av detta förgrovade och allt mer urartade politiska klimat.
Tills vidare hittar ni mig på andra sociala mediealternativ. Om någon skulle tycka att jag på detta sätt gör mig lika otillgänglig för den nya tiden som modern i ”Goodbye Lenin!”, inlindad i fantasier och det falska minnet av världen av i går – well, i just det här fallet kan jag leva med det.
Läs mer i GP Kultur:
