Det har varit mycket vilsen manlighet på teve på sistone. Dokumentären om det internationella helveteshärket Andrew Tate, “Tre pappor” om tre, ja, pappor som utforskar mjuka värden, och huvudnumret i genren: SVT-serien “Rörelsen” som är som en bilolycka där en dromedartransport har krockat med en dansk go-kart-skola. Det går inte att sluta stirra.
Dokumentären “Rörelsen” handlar om Frihetsrörelsen som drog igång för några år sedan av två välvårdade män som man ser samlar på samurajsvärd och har en hel del tankar om feminismens framfart.
De litar inte på politiker och traditionell media och har bestämt sig för att lämna samhället och göra revolution och starta något nytt och friare. Det blir en slags Frankensteins motståndsrörelse av libertarianer, hummus-hippies, högerextrema och blandat proteinpulver-pack. Ungefär alla man inte vill ha på sin hemmafest. Allra minst samtidigt.
I stället för att gå till en psykolog måste de skylla allt på regeringen.
Frihetsrörelsen handlar, utöver att gå runt i bar överkropp och prata om kvantfysik, om förlorad manlighet. De jobbar på sig själva andligt vilket ändå är något, för visa mig den man som insett sina brister och verkligen jobbar på dem i stället för att bara köra den vanliga: dubbla snus och kuta vidare rakt in i nästa emotionella katastrof.
Men precis som andra män kan de inte låta bli att dra in hela samhället i sina privata problem. I stället för att gå till en psykolog måste de skylla allt på regeringen.
De tre papporna i “Tre pappor” är inte lika militanta, men filosoferar mycket över den nya mansrollen och gillar också att ha lite kläder på sig och svettas i grupp. Gärna tända en fet eld och annat grottigt beteende. Det vore orättvist att jämföra Andrew Tate med någon av de föregående då han bara är en sexualsadist som borde skjutas på en skottkärra fram till en stup där hundra hungriga vargar väntar simultant med att GES har konsert. Han bejakar inte sin mjuka sida utan bara den hårda. Sedan sitter miljontals killar, oknullade som badankor med tandställningen monterad utanpå fejset, och tycker att han är “kingen”. Men han, och kanske framförallt hans följare, är ändå ett tecken på en kris djupare än Camilla Läckbergs plånbok.
Att blicka bakåt har vi ingenting för. Det var inte så jävla roligt på vikingatiden heller.
När man hör hur dessa män tänker, tänker jag, att män har fått för mycket tid att tänka.
De längtar tillbaka till “enklare” tider när man hade fullt upp med att fylla magen och dra runt på en riktigt bra pinne.
Allt det här är bara kvasifilosofiskt kladd för att komma runt det faktum att män inte behövs längre.
Kvinnor jobbar nu, gör karriär och har egna stålar och det sammanfaller exakt med att vi har glömt hur man backar med släp, slåss och använder skruvdragare. Nu får varje man hitta sitt eget dumma syfte med sitt liv. Vårt användningsområde är inte glasklart.
Må alla män finna frid. Vår nya roll ger väl sig med tiden. Att blicka bakåt har vi ingenting för. Det var inte så jävla roligt på vikingatiden heller. Män var visserligen män, men man vaknade med roddarmbåge och sedan fick man en rostig yxa mellan skulderbladen. När jag ser männen på teves osaliga sökande tänker jag att vi nog hade mått bra av att vara lite mindre fria. Lås in oss. Allihopa. Så får vi komma ut när någon vill föröka sig för det lilla biologiska syftet har vi ändå kvar.
Läs mer av Marcus Berggren:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
