2024 fyller albumet ”Born in the USA” 40 år.
Skivan berättade om arbetande människor som kämpade med små ekonomiska marginaler. Som försökte hålla ihop sig själva och sina relationer utan att helt tappa tron på den amerikanska drömmen.
Paradoxalt nog gjorde den Springsteen till superstjärna i USA, Europa och inte minst i Sverige. Den hade ju några riktigt bra popsånger också.
Fyrtio år senare är det till stor del de människor som befolkade Springsteens texter som numera röstar på Donald Trump.
Själv har Springsteen kallat Trump för en ”idiot som inte begriper vad det innebär att vara amerikan” och att hans mål är att bli ”en amerikansk tyrann”.
I New York Times, i en intervju med artisten och demokraten Jason Isbell, konstaterar journalisten Nick Corasaniti att minst hälften av alla som går på en Springsteen-konsert inte delar hans politiska övertygelse.
Författaren Steven Hyden menar i sin bok ”There was nothing you could do”, som placerar albumet ”Born in the USA” i en samtidskontext, att en Springsteen-konsert alltjämt är en av få platser i det polariserade amerikanska samhället där röda och blå väljare kan känna en genuin samhörighet. Om så bara för några timmar.
Det finns dock tillfällen när Springsteens konserter mer eller mindre tydligt länkas samman med dagsaktuella, dramatiska händelser. Som påverkar och till och med splittrar publiken i arenorna.
Som i juli 2000 när Springsteen valde att spela den nyskrivna, osläppta låten ”American skin (41 shots)” i Madison square garden i New York. Texten var en reaktion på att polisen skjutit den obeväpnade 23-årige Amadou Diallo med just 41 skott. New York-polisen manade till bojkott av konserterna. Delar av publiken reagerade med burop, några gick ut medan den spelades. Andra applåderade.
Är han för oss som följt honom fortfarande sinnebilden för USA och den amerikanska drömmen på ett sätt som funkar när vi har distansen till Amerika men inte för dem som är och var hans publik på hemmaplan?
Vi spolar fram till den 13 juli 2024. Presidentkandidaten Donald Trump undkommer ett mordförsök med någon centimeters marginal. Kulan snuddar Trumps ena öra. Attentatsmannen dödar i stället Corey Comperatore, en femtioårig tvåbarnsfar och brandman i publiken på valmötet i Butler, Pennsylvania.
Två dagar senare spelar Bruce Springsteen i Solna. Konserten inleds i en nedsläckt arena med låten ”Into the fire”, Springsteens hyllning till blåljuspersonalen efter 11 september-attacken.
Springsteen säger inte ett ord om attentatet men senare under kvällen plockas ”Long walk home” in i låtlistan. ”Det här är en bön för mitt land”, förklarar Springsteen.
Två veckor senare har 70 000 fans samlats på Wembley i London för att fira av Bruce Springsteens sista spelning i Europa för den här gången.
”Long walk home” finns kvar i showen. Med samma introduktion.
Under ”Born in the USA” syns en stiliserad valkampanjsskylt i publiken med texten ”Springsteen 2024”. Arenan badar i strålkastarljus och publiken sträcker armarna i luften, amerikanska flaggor blandas med brittiska, spanska, italienska, svenska.
Jag står storögd på läktaren och i skallen snurrar frågor om varför vi européer, inte minst vi svenskar, fortfarande har ett behov av Springsteen när han blir mer kommersiellt marginaliserad och politiskt polariserande på hemmaplan?
Är han för oss som följt honom fortfarande sinnebilden för USA och den amerikanska drömmen på ett sätt som funkar när vi har distansen till Amerika men inte för dem som är och var hans publik på hemmaplan? Är det för att han är mer eller mindre opolitisk på europeiska scener? Vi kan bara hoppa, dansa och sjunga och behöver inte fundera över politiskt skav.
Springsteen sätter sig på planet hem till New Jersey och landar mitt i den amerikanska valrörelsen och nyheten att Joe Biden kliver av för att i stället släppa fram Kamala Harris som demokraternas kandidat.
Precis som många andra i den amerikanska artistvärlden har Springsteen avvaktat med att ge sitt stöd åt Biden. Kamala Harris rivstartar sin kampanj och snart pekar allt på att det kommer att bli ett extremt jämnt val där ett fåtal röster i vissa nyckeldistrikt kan avgöra allt.
Först den 4 oktober väljer Bruce Springsteen att officiellt ställa sig bakom Kamala Harris. Han gör det med en film inspelad på en klassisk diner i födelsestaden Freehold. Den signalerar tradition, samhörighet, rötter, hemstad. En ”Local hero” i sin ”My hometown”.
“Kamala Harris vision står för det Amerika jag skrivit om i 55 år”, säger Springsteen i videon. Kommentarsfälten delas i två motpoler. Ena halvan tackar Springsteen. De andra kallar honom en socialistisk svikare och skriver ”shut up and sing”.
Bruce Springsteen är en gammal man. I det närmaste generationskamrat med Joe Biden. Och även om vice presidentkandidaten Tim Walz är ett hängivet Springsteen-fan och Barack Obama en personlig vän tycks Kamala Harris mer angelägen om att dela scen med Beyoncé. Taylor Swift lär ha en stående inbjudan men har än så länge nöjt sig med att göra inlägg på temat ”crazy cat ladies for Kamala”.
Springsteens berättelse om USA bygger på hans egna förebilder som John Steinbeck, John Ford, Martin Luther King och Bob Dylan. När han kommer till Kamala Harris valmöten med sin akustiska gitarr följer han i ledet efter protestsångarna Woody Guthrie och Pete Seeger.
Även om kampanjen vill täcka in så många väljargrupper som möjligt är det inte orimligt att anta att Springsteen inte lockar så många nya väljare till demokraterna. Samma sak med Jason Isbell som sjöng på det demokraternas konvent. Som vit man från Alabama hoppas man att han ska kunna nå väljare som lutar åt Trump.
Inte ens Isbell själv tycks tro det.
”Om du inte vill lyssna på vad jag säger är du förmodligen inte öppen inför att stå bredvid någon som är annorlunda än dig själv. I ett sådant rum vill inte jag vara”, säger Isbell i New York Times och konstaterar:
”Det är helt okej att bara ”predika för kören”. Även de som redan är övertygade kan behöva samlas ibland och bara sjunga tillsammans”.
Bruce Springsteen vill mer än så. Han vägrar envist stänga dörren till kyrkan där den där kören samlas. Han vill att alla ska vara med. ”Nobody wins unless everybody wins”, som han brukade säga från scenen redan under Reagan-eran.
Men är det ett synsätt som alls är begripligt i USA numera? Går det ens att förstå vad det innebär i ett så splittrat samhälle? Det återstår kanske att se. Om Kamala Harris vinner på tisdag alltså.
Om det går åt andra hållet är det kanske lika bra att vi fullt ut adopterar Bruce Springsteen. Vi lever också i ett polariserat land men här kan han kanske ändå dra sig tillbaka på Hisingen, Göteborgs New Jersey. Släppa alla bekymmer. Bli med båt och hästar. Fiska makrill och likt en annan Håkan Hellström fylla Ullevi om somrarna.
Från den vita betonggrytan i den gamla arbetarstaden Göteborg skimrar kanske den amerikanska drömmen numera lite tydligare än vad den gör på nära håll.
Läs mer på GP Kultur:
