Nyheten om att allt fler migranter och flyktingar väljer nya dödliga vägar till Europa kommer när jag läser den tyske författaren Uwe Wittstocks nya bok ”Marseille 1940”.
Det är en nästan otäckt levande studie i den kanske mest omfattande flyktingström som Europa någonsin upplevt under så kort tidsrymd. En, som Wittstock påpekar, ”massflykt av ofattbara proportioner”. Omkring tio miljoner människor tvingades fly när Tyskland marscherade in i Frankrike försommaren 1940.
I ”Marseille 1940” följer vi framför allt de tyska författare och kulturdigniteter som gick i fransk exil redan under 30-talet och som nu antingen interneras i läger eller samlas i Marseille för vidare flykt västerut, från Lissabon. Här finns namn som fortfarande ekar i evigheten, som Heinrich Mann, Walter Benjamin och Max Ernst. Flera av dem fick aldrig uppleva friheten igen.
Parallellt med författarna, konstnärerna och filosoferna skildras samtidigt framväxten av Emergency rescue committee, ett amerikanskt hjälpinitiativ som blir fullkomligt avgörande för flera av flyktingarnas överlevnad. Det frontas av den nästan osannolikt modige och självförbrännande Varian Fry – som i de diplomatiska förbindelsernas namn snart petas från sin post.
Man läser ”Marseille 1940” med fladdrande hjärta.
Det stora källmaterialet, Wittstocks suggestiva berättarteknik – skeendet följs dag för dag, i ett slags korsklippningsmontage mellan de centrala gestalterna – och detaljrikedomen gör att man läser ”Marseille 1940” med fladdrande hjärta.
Inte minst därför att Wittstock – som i sin tidigare och lika mångstämmiga bok ”Februari 33 – litteraturens vinter” följer den månad då naziregimen i princip utplånar det tyska kulturlivet – låter små ögonblick avspegla sig i vår egen tid.
Jag skulle inte kalla det för direkta paralleller, historiska erfarenheter är ofta just historiska och svårapplicerbara på andra tider. De utgör snarare avlägsna ekon från en annan epok, men som genljuder i 2020-talets nyhetsbrus.
Ändå är de svåra att slå dövörat till.
Desperationen är helt enkelt så stor att den får människor att trotsa nästan vilka faror som helst för den minimala chansen till trygghet.
Ett av dessa ekon är Sveriges Radios rapportering i veckan. Och som visar hur de tilltäppta europeiska gränserna gör att västafrikanska migranter nu i stället söker en väg in i Europa via Kanarieöarna. Desperationen är helt enkelt så stor att den får människor att trotsa nästan vilka faror som helst för den minimala chansen till trygghet.
Märkligt nog hör jag inslaget exakt samtidigt som jag i ”Marseille 1940” läser om hur några av de prominenta flyktingarna söker alternativa vägar ut ur Vichyregimens Frankrike. Ett par av dem lyckas rentav ta färjan till en av kolonialmaktens yttersta utposter, karibiska Martinique. För att därifrån försöka ta sig vidare till USA.
Likt dagens flyktingmassor i El Hierro hamnar de i stället i en lägerliknande tillvaro, tröstlöst väntande på visum till den kontinent som de satt hela sitt hopp till. Och som i sin tur tvår sina händer genom att på olika kreativa sätt anpassa migrationslagarna efter den nya situationen.
Dagens kreativa politiska försök från välmående länder att undkomma ansvaret för vår nästa genljuder nämligen också i ”Marseille 1940”.
Dagens kreativa politiska försök från välmående länder att undkomma ansvaret för vår nästa genljuder nämligen också i ”Marseille 1940”. Innan en flykting beviljas amerikanskt visum 1941 måste hon bland annat först kunna uppvisa avsevärda finansiella tillgångar. Därefter framlägga ett så kallat close relatives statement, ett dokument där hon tvingas redogöra för exakt var ens närmaste släktingar för närvarande är bosatta.
Vilket naturligtvis är omöjligt i det krigshärjade Europa under pågående flyktingkatastrof. Gränsen kan på så sätt förbli stängd för de allra flesta. Och drömmen om amerikanskt visum förbli en fåfäng dröm.
Ändå finns det vissa ögonblick av hopp i Wittstocks i övrigt beckmörka bok. Som när den österrikiska judiska författaren Lisa Fittkos föräldrar blir gripna i franska Mâcon och hon gör allt för att få dem fria.
I brist på bättre vänder Fittko sig till slut till svenska konsulatet och bönfaller dem att utfärda en kallelseorder till föräldrarna i fängelset. Planen är att de ska kunna avvika på vägen dit från fängelset. Konsuln Folke Berglund lyssnar först distanserat på hennes berättelse och säger först nej. Det finns ingen juridisk anledning att utfärda en sådan order till föräldrarna.
Men när Berglund så får reda på att föräldrarna är judar och att pappan jobbat för en pacifistisk tidskrift ändrar han sig plötsligt. Han skriver hastigt ett brev som får avsedd verkan. Polisen släpper föräldrarna som lyckas fly – och sedan även överleva kriget, efter att ha gömt sig i Cassis.
Jag vet egentligen inte vad som är sorgligast. Att dessa svenska humanister i dag känns som av ett annat och nu utdömt material. Eller att det – under rådande tidsanda – är så svårt att föreställa sig en representant för den svenska linjen göra någonting liknande för en människa på flykt.
Läs mer i GP Kultur:
