Herr Film ger ut sin bio-grafi

Uppdaterad: 2023-07-30

Publicerad: 2010-09-20

ANNONS

Filmvärlden är sig lik. Samma kändisar då som nu.

Det säger den svenska filmkritikens nestor, Nils Petter Sundgren, som nu ger ut sina minnen av Ingmar Bergman, Jack Nicholson, 40 Cannesfestivaler och 10 000 filmer.

Memoarerna från Sveriges Herr Film har titeln "Nils Petter - inte bara bio". Och bara bio är det inte. Bara nästan. Nils Petter Sundgren skriver att han såg sin första film 1934, när filmen fyllde 38 år. Han har sedan sett film i ytterligare 76 år "utan att tröttna annat än någon enstaka gång".

Ändå var det inte filmen utan litteraturen som blev hans första verksamhetsfält när han började sin yrkesbana som lektör på Bonniers.

ANNONS

-Jag blev lite trött på det jobbet, filmen var mer omväxlande. Det var dags för ett ombyte, jag hade grott fast mig. Jag hade nog ingen förläggare i mig. Jag är för mycket av betraktare; mer "viewer" än "doer".

Sundgren började på SVT och "Filmkrönikan" 1963. Han säger att det han minns bäst från de tidiga åren är "mötena med en rad olika konstnärer":

-Bunuel, Antonioni, Hitchcock... Bergman träffade jag hela tiden. Buster Keaton - oj, det låter verkligen gammalt. Sedan minns jag mina utrikesresor: till Tjeckoslovakien, min första expedition till Hollywood. I dag reser alla dit, men då var det inte så vanligt.

60-talet en guldålder

Som många andra ser Sundgren just 1960-talet som en filmens guldålder.

-Det hände mycket då. Den franska nya vågen var rolig även om det kanske inte var världens bästa filmer. 20-talet var intressant, liksom 70-talet. Det är när det kommer in nya människor som saker händer. När jag kom till Hollywood första gången var medelåldern på regissörer 63 år. Sedan kom de unga, som ofta var stora konstnärer.

Under 60-talet gjorde sig Sundgren känd inte minst genom de ständiga debatterna med Harry Schein, chef för Filminstitutet. På "Filmkrönikan" fick också Sundgren uppleva 68-generationens intåg på SVT, en era kring 1970 som han skildrar från en sorts road, upphöjd, liberal position.

-Jag var en betraktare. Jag tyckte bra om många av dem samtidigt som de i många fall var stollar. Jag sympatiserade med dem i flera frågor, som om Vietnam och Spanien. Och det var en rolig, besynnerlig tid med många bråk, som också innebar en bra förnyelse av televisionen. Det var roligare med det kaotiska än med det toppstyrda som kom sedan.

Ogillar kommersialism

För lika road som Nils Petter Sundgren är av den revolutionära turbulensen på SVT är han kritisk mot kommersialism och toppstyrning på TV 4 där han kom att verka mellan 1993 och 2006.

-TV 4-utvecklingen är mycket farligare eftersom när tv nu drivs mot ännu hårdare kommersialism finns ingen väg tillbaka. Det är inte så att de kommer säga "nu får ni göra lite bättre program, det gör inget om vi förlorar pengar". Jag vet faktiskt inte hur man ska bryta den utvecklingen - som hotar även SVT.

Även filmkritiken har sina trender. För 40 år sedan, skriver Sundgren, skulle filmer recenseras efter socialistiska normer; ju mer socialism desto bättre film. I dag är det kvinnosynen som är det väsentliga.

Själv ger han i boken en sorts programförklaring för sin syn på filmen och kritiken: "Jag har alltid haft glädje av bra film, oberoende av genre och produktionsland (...) Mitt intresse var riktat mot filmen som berättelseform, mindre på dess plats i samhället."

-För mig är inte det väsentliga inte hur en film ser på män och kvinnor, eller om den är socialistisk eller inte. Det betyder inte att jag skulle gilla en Sverigedemokrat-film, men att bara bedöma budskap blir väldigt ensidigt. Men det är ett bekvämt sätt att skriva om man kommer direkt från universitetet där man läst könskunskap eller whatever. Och det är väl inte de skarpaste knivarna som blir filmkritiker.

Liten skillnad då och nu

På frågan om vilka som är de största skillnaderna mellan dagens och 1960-talets filmklimat svarar Sundgren att klimatet är ganska oförändrat.

ANNONS

-Det var lugnare då. I dag är det ett större spel, mer tekniska förändringar, mycket mer pengar. Ändå kan jag inte säga att jag saknar den tiden. Och mycket är sig likt.

Inte ens 2000-talets kändisfixering känns som något nytt för Nils Petter Sundgren:

-Stjärndyrkan fanns förut också. Titta i gamla filmtidningar, de kretsar också kring Stjärnan. Det hör till filmen, vare sig man gillar det eller inte.

Det senaste året har Nils Petter Sundgren ägnat åt sin memoarbok och åt att spela in två timslånga tv-program om sitt liv med filmen. De ska sändas i SVT efter jul. Han har helt lämnat filmjournalistiken - och saknar den inte.

-Jag går ju fortfarande på bio. Och 40 Cannesfestivaler räcker ganska bra.

Född: 1929 på Södra BB i Stockholm

Uppvuxen: I Stockholm där han fortfarande bor

Karriär: Arbetade efter studierna ett par år som lektör på Bonniers. Började skriva film i Veckojournalen 1960. Hamnade på SVT och "Filmkrönikan" tre år senare. Ledde programmet fram till 1991. Verkade som filmkritiker på TV 4 mellan 1993 och 2006. Fick samma år professors namn och året därpå, 2007, en heders-Guldbagge. Uppskattar själv att han sett ungefär 10 000 filmer.

Trivia: Något du förmodligen inte visste om Nils Petter Sundgren är att han absolut inte heter Nils Petter. Han är döpt Nils Henrik Christian, men en travhäst vid namn Petter Påg sprang in så mycket pengar till föräldrarna att den späde sonen därifrån kallades för Petter.

"Jag kallas fortfarande Petter av mina gamla vänner. När jag började skriva i studenttidningen Gaudeamus var det modernt att som signatur ha en initial efter förnamnet. Då blev det Nils P och så småningom Nils Petter".

... favoriterna:

Marcello Mastroianni. Den mänskligaste av alla skådespelare. Ingen kunde gestalta mannens ynklighet som han.

Richard Burton - hans kraft, hans röst; han hade hela registret, som många Shakespeareskådespelare.

I Sverige måste jag nämna Max von Sydow, naturligtvis. Thommy Berggren i hans ungdom. De hade mycket starka personligheter som lyste igenom.

Gun Wållgren var en stor skådespelerska. Harriet Andersson tyckte jag bäst om av alla Bergmans kvinnor; okonstlad och med ett stort register.

Fienderna (omnämnda i boken):

Kay Pollak. Jag tycker inte om hans filmer. Vilka medel får man använda i film? Han drar sig inte för att ta till vilka grepp som helst, även de för grova, för att förföra publiken. Det är svårt att definiera, men det känns obehagligt.

Komikern Johan Glans. Det var han som började (med att som konferencier smäda Nils Petter för hans ålder på Guldbaggegalan, reds anm). Det finns en åldersfixering i samhället som är olycklig. Jag gav igen genom att i en intervju jämföra honom med en flugskit och det är inte mycket mer med det.