Det var med ett stort obehag jag läste Håkan Boströms ledare den 5 maj. Håkan ställde sig frågan om det inte hade gått för långt med rättigheter och självbestämmande för de personer som ingår i den offentliga omsorgen.
Som exempel tog han upp bröderna Anton och Niklas som inte agerar som deras anhöriga önskar (2/5). Bröderna är intellektuellt funktionsnedsatta och läser man en tidigare artikel så nämns det om nedsövning, fasthållning och narkos för att få personer i deras situation att göra som det offentliga och deras anhöriga vill.
Håkan skriver att han tycker att kraven för att tillämpa tvångsvård är för högt ställda. Den självklara frågan blir då om rättigheter och självbestämmande endast ska vara förbehållet för de unga, friska och de utan intellektuella och fysiska funktionsnedsättningar?
Med tanke på urholkningen av LSS-lagen, nedmonteringen av den personliga assistansen och den stora utbyggnaden av gruppbostäder för dem som är i behov av stöd och/eller service i vardagen känns tankarna på inskränkning av självbestämmandet skrämmande.
För, från vilka ska självbestämmelsen tas bort? Var går gränsen för att ha makt över sitt eget liv? Vilken iq-kvot krävs för att få freda sin kropp mot ingrepp? Vid vilket grad av fysisk funktionsnedsättning ska vårdpersonalen få ta beslut över ens huvud? Dessa åsikter öppnar för en rad ingrepp (övergrepp) i våra liv - vi vill inte ha omyndighetsbegreppet infört igen via bakdörren.
Lisbet Karlsdotter, ombudsman Unga Rörelsehindrade