Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Behövs det mer tvångsvård i Sverige?

I flera decennier har ökat självbestämmande varit en trend inom den offentliga omsorgen. Men för de allra mest utsatta kan kravet på att fatta egna beslut innebära ökat lidande för både dem och deras anhöriga.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Tvångsvård är något som vi har lärt oss förknippa med övergrepp och ofrihet. Från 1970-talet kom de stora mentalsjukhusen med sin disciplin och sina fängelseliknande byggnader att ifrågasättas allt mer. Även äldrevården bedrevs ibland i samma regementsliknande miljö. Sedan dess har mycket institutionsvård avvecklats och lagstiftningen kommit att sätta individens rättigheter och självbestämmande i centrum.

I huvudsak är det en positiv utveckling. Men frågan är om pendeln slagit över för långt? GP kunde nyligen rapportera om de två mentalt funktionsnedsatta bröderna Anton och Niklas som vägrar ta vaccin mot covid-19 (2/5). Anhöriga menar att bröderna inte förstår konsekvensen av beslutet och är oroliga för att de ska drabbas av viruset.

Det här är inget unikt fall. En äldre dement person kan idag inte tvingas att flytta till äldreboende även om det är uppenbart att det skulle vara det allra bästa för dennes fysiska och psykiska hälsa. För de anhöriga kan det vara en källa till stort lidande och långvarig oro.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) kan bara tillämpas om personen ifråga är allvarligt psykiskt störd, psykotisk (saknar sjukdomsinsikt), i behov av dygnetruntvård eller utgör en fara för andra.

Kraven för att tillämpa LPT är högt ställda. Varken intellektuella funktionsnedsättningar eller demens uppfyller de kraven. Tvångsvård ses som ett undantagsfall och det tas inte hänsyn till vad som är långsiktigt bra för patienten. Det här kan även drabba självmordsbenägna personer om de inte har en tillräckligt allvarlig psykiatrisk diagnos enligt lagen men ändå är så sjuka att de inte inser behovet av vård. Trots att tvångsvården skulle kunna rädda deras liv är det inte säkert att de får den.

I praktiken är det förstås i en del fall möjligt att kringgå lagen genom att anhöriga mer eller mindre lyckas övertyga patienten att skriva på papper för att få ett formellt godkännande för frivillig vård eller boende, även när denne knappt vet vad den skriver under. Men det är knappast en rimlig ordning att ha lagar som man behöver ”gå runt” för den drabbades bästa. Det är inte heller alltid möjligt. Även vårdpersonal tvingas idag ibland förhålla sig pragmatiskt till lagstiftningen.

1970-talets kritik, liksom äldrevårds- och psykiatrireformerna på 1990-talet byggde alla på föreställningen att utsatta och svårt sjuka människor i möjligaste mån skulle behandlas som alla andra i samhället. Det är en god tanke.

Liknande idéer har i varierande grad genomsyrat den offentliga förvaltningen de senaste decennierna. Men för de allra mest utsatta har den här ”friheten” att inkluderas också inneburit krav på att ta ansvar för svåra beslut kring den egna hälsan och livet som man inte riktigt mäktar med. I praktiken har det också många gånger gjort det lättare för samhället att lämna de utsatta åt sitt eget öde.

Betyder frihet samma sak för alla människor oavsett livssituation? Eller finns det fall där kraven på att ta den här typen av beslut främst innebär onödigt lidande både för den enskilde och för dennes anhöriga? Inte minst liberaler har skäl att rannsaka sig själva här, då de ofta var pådrivande för de reformer som fört oss till dagens situation. Har vi verkligen hittat rätt balans mellan frihet och trygghet?