Jag läste den trevliga ”Språkspalten” i GP den 8/5 och konstaterar, som så ofta, att professor Lars-Gunnar Andersson verkar anse att svenska språket kan användas lite hur som helst med motiveringen att språket är under ständig utveckling. Argumentationen känns igen från 68-generationen där inget var varken rätt eller fel och pekpinnar alltid var av ondo.
Jag har arbetat en tid i Tyskland och samtidigt fått en fantastiskt, pedagogisk och tydligt grammatisk språkundervisning. Jag blev förvånad över att min språklärare kunde ge lika tydliga svar om språkliga regler som min körskollärare om trafikregler. Min tysklärare påstår att det i Tyskland finns entydiga språkliga regler och de stora tyska tidningarna säkerställer att de endast använder korrekt tyska. Skolan och offentliga institutioner följer också detta.
Jag insåg att det språkliga slarvet verkade vara en svensk företeelse och inte en universell språklig utveckling. Man kan fråga sig varför vi över huvud taget lägger skattepengar på institutioner som arbetar med svenska språket, om universitetets akademiker endast betraktar den språkliga förändringen utan att själva bemöda sig att påverka.
Jag får intrycket av att ju finare akademiska titlar desto mer främmande är tanken att man själv har ett ansvar för sin professions utveckling. Gör gärna parallellen med feministernas arbete för att påverka de svenska värderingarna. De är aktiva i samhällsdebatten och talar modigt och tydligt om vad som är rätt och fel. Deras agerande är väsensskilt från de akademiska luddiga språkliga institutionerna.
Sverige delar ut Nobelpris i litteratur. Visst hade det varit trevligt om eventuella framtida svenska Nobelpristagare inte skriver ”Jag såg han” eller ”Uppmaningen är till de som är akademiker”.
Roland Ericsson
LÄS MER:Här är de nya orden i ”Svensk ordbok”