Många märker att yngre inte skiljer på var och vart, att de har svårt med sin och hans och att de inte säger kommer att utan kommer. Allt detta och mycket annat bekymrar.
Språkvetare och språkvårdare får ofta kritik för att de är alltför liberala. Tanken tycks vara att denna yrkeskår godkänner de här förändringarna i stället för att förbjuda dem.
Men tänk nu efter ett ögonblick. Anta att den samlade språkvårdarkåren skrev: ”Härmed förbjuder vi felaktig användning av var och vart.”
Vem bryr sig, som ungdomen säger. Språkvårdens sanktionsmöjligheter är ytterligt begränsade. Dagstidningarnas redaktionschefer har däremot makt att i mån av tid och intresse styra tidningens språkbruk. Lärarna har betyg och rödpenna som sina maktmedel. Språkrådet kan bara ge råd.
Vem styr språket?
I ett mejl uttrycker en läsare irritation och uppgivenhet över att hennes vuxne son inte skiljer på var och vart. Vem bär ansvaret för det?
I min generation lärde vi oss att skilja på var och vart, men jag kan inte minnas att någon någonsin förklarade reglerna. Det räckte med samtal med föräldrar och andra vuxna.
Alla svenska barn i treårsåldern säger fådde och gådde, för att ett halvår senare gå över till fick och gick. De säger Vi gådde till affären, och föräldern ger responsen Jaså, ni gick till affären.
Alla svenska tre- eller fyraåringar har tillägnat sig regeln omvänd ordföljd. Föräldrarna behöver, som tur är, inte förklara: ”Tänk på det, min son, att närhelst du inleder en mening med något annat än subjektet så måste du placera det finita verbet före subjektet”.
Omvänd ordföljd är en avancerad regel, som invandrare kämpar med att få ordning på. De säger I går jag var där i stället för I går var jag där.
Språkligt bagage hemifrån
När vi lärde oss engelska i skolan, övade vi på do-omskrivning: en form av verbet do ska in i frågor och vid negationer, såvida meningen inte innehåller ett hjälpverb.
Engelska barn övar sig inte på do-omskrivning i skolan. De tillägnar sig regeln lika enkelt som svenska barn tillägnar sig omvänd ordföljd.
Vad vill jag säga med detta? Jo, att den viktigaste språkvårdande uppgiften i inlärningen av modersmålet utförs av föräldrar och andra vuxna genom samtal med barnen.
Men skolan, då? Jo, skolan har huvudansvaret för inlärningen av skriftspråket. Interpunktion, användningen av skiljetecken, kommer inte av sig självt utan kräver undervisning. Att lära sig skilja på de och dem måste också förklaras, eftersom talspråket bara har dom. Modersmålsundervisningen utgår från det talspråk eleverna har med sig till skolan.
Det är alltså föräldrarna som genom dagliga samtal förser barnen med den grundläggande grammatiken. Därför är föräldrarna världens viktigaste språkvårdare.
