Vet du hur det känns när man inte kan hjälpa sin mor och far, nära och kära eller anhöriga? Det känns för jävligt, det gör fruktansvärt ont, det känns hopplöst, det känns bittert, det känns orättvist, man känner sig maktlös och uppgiven.
Mina svärföräldrar, 87 respektive 74 år gamla var hemma hos sig när min svärfar plötsligt fick andnöd och hämtades till sjukhuset. Vårdpersonalen lovade att även hämta svärmor lite senare men ändrade sedan planen så hon blev kvar hemma ensam. Min fru var på jobbet när hon fick reda på situationen och blev mycket orolig.
Hur kan det vara så besvärligt att få hjälp?
Svärfar på sjukhuset, utan att vi vet hur det är med honom, och svärmor hemma utan matlust, med kraftigt hosta och feber men normal andning. Vi kan inte gå in till henne och vårda henne. Vi ringer runt både till vården, 1177 och trygghetsjouren. Det är väldigt svårt att nå fram. Vi väntar i samtalskö, men när man äntligen når fram så avbryts samtalet och de ringer inte tillbaka. Vi måste börja från början.
Fortfarande är nödhjälpen inte tillgänglig. Vad gör vi? Hur kan det vara så besvärligt att få hjälp? När man tittar på tv så berättas det vad ska man göra när faran kommer. Men nu, med coronaviruset, är min fråga: när en ensam person drabbas allvarligt och har svårt att andas, ont i bröstet, ont i hela kroppen, kraftigt hosta, hur är det tänkt en sådan person ska kunna ringa och prata samt nå den nödhjälp som krävs? Jag tycker myndigheterna måste se över saken. Det är lätt att komma till tv och rapportera läget men hur vår verklighet ser ut måste granskas med omedelbar verkan. Jag bryr mig inte bara om mig och mina anhöriga, utan jag bryr mig om alla som just nu drabbas av corona. Jag tackar även alla som jobbar extra mycket just nu för att få Sverige att gå ihop och för att skydda oss andra!
Rahman Mridha
