Jag lyssnade med stigande vrede på fredagens presskonferens om att den svenska evakueringen i Kabul var avslutad. Uppradade representanter för regeringen, Försvarsmakten och Migrationsverket badade i självberöm. Alla tackade alla för storslagna insatser i ett mycket svårt läge. Ryggdunkar utdelades. Man slog sig för bröstet.
Morgan Johansson hyllade den genomförda ”vidarebosättningen” – ja, det är nysvenska för kvotflyktingar, men ordet flykting må inte nämnas för ofta – det kan ju skorra illa i något äktsvenskt öra.
Journalister ställde inskränkta frågor med perspektivet i en strutfotbollsmatch. Heder åt SVT-journalisten som bad om en kommentar gällande dem som Sverige just utvisat till Afghanistan. Då blev det märkligt tyst i ordflödet på podiet. Morgan Johansson bollade snabbt till Migrationsverkets Mikael Ribbenvik, vars videoförbindelse lämpligt nog försvann just då.
LÄS MER:Fler än hundra döda i Kabul – svenska evakueringen är klar
Tänk om en bråkdel av detta engagemang, dessa ansträngningar, denna medieuppmärksamhet hade ägnats åt dem som Sverige i åratal har utvisat till Afghanistan efter en undermålig asylprocess. Åt de asylsökande som fortfarande väntar här, i förtvivlan, utan besked.
Migrationsverket har tillfälligt stoppat utvisningar och beslutsfattande. Inget besked ges alla dem som ställer frågor hur det ska gå med deras ärenden. Man skriver att ”situationen i landet är mycket svårbedömd”. Kan den bli tydligare? Situationen ger asylskäl. Punkt. Besluta då därefter. Nu!
Anders Göransson