Jag lyssnade med stigande vrede på fredagens presskonferens om att den svenska evakueringen i Kabul var avslutad. Uppradade representanter för regeringen, Försvarsmakten och Migrationsverket badade i självberöm. Alla tackade alla för storslagna insatser i ett mycket svårt läge. Ryggdunkar utdelades. Man slog sig för bröstet.
Morgan Johansson hyllade den genomförda ”vidarebosättningen” – ja, det är nysvenska för kvotflyktingar, men ordet flykting må inte nämnas för ofta – det kan ju skorra illa i något äktsvenskt öra.
Journalister ställde inskränkta frågor med perspektivet i en strutfotbollsmatch. Heder åt SVT-journalisten som bad om en kommentar gällande dem som Sverige just utvisat till Afghanistan. Då blev det märkligt tyst i ordflödet på podiet. Morgan Johansson bollade snabbt till Migrationsverkets Mikael Ribbenvik, vars videoförbindelse lämpligt nog försvann just då.
LÄS MER: Fler än hundra döda i Kabul – svenska evakueringen är klar
Tänk om en bråkdel av detta engagemang, dessa ansträngningar, denna medieuppmärksamhet hade ägnats åt dem som Sverige i åratal har utvisat till Afghanistan efter en undermålig asylprocess. Åt de asylsökande som fortfarande väntar här, i förtvivlan, utan besked.
Migrationsverket har tillfälligt stoppat utvisningar och beslutsfattande. Inget besked ges alla dem som ställer frågor hur det ska gå med deras ärenden. Man skriver att ”situationen i landet är mycket svårbedömd”. Kan den bli tydligare? Situationen ger asylskäl. Punkt. Besluta då därefter. Nu!
Anders Göransson
LÄS MER: En halv miljon människor kan fly Afghanistan
LÄS MER: G7 kan överväga talibansanktioner
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.