Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
ME-sjuka Christin Andersson tvångsflyttas till Småland i all hast. Bild: Mia Hšglund, Mia Höglund
ME-sjuka Christin Andersson tvångsflyttas till Småland i all hast. Bild: Mia Hšglund, Mia Höglund

Kan vi inte bättre än så här?

Vi har världens högsta skatt. Använd den till något som gagnar de sämst lottade, de som inte kan föra sin talan men som är människor med behov som all andra, kroppsliga och själsliga, skriver Vera Faludi.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Människor skriker efter gemenskap och värme och ändå är det en bristvara.

Väldigt sjuka människor blir kollin som fraktas hit och dit. Läste nyligen om en kvinna på ett boende som skulle skrivas ut men med hänsyn till hennes handikapp kunde inget lämpligt boende erbjudas henne. Blev erbjuden ett boende långt ifrån sina hemtrakter och sin familj. Utskrivningsdagen fick hon ingen mat och ingen gick med henne till toaletten. Hon kunde inte ta sig dit själv. Man sade henne att man inte hade några skyldigheter mot henne när hon var utskriven.

Det sägs att man inte har råd? Det beror på. Jippon typ Kulturkalaset får kosta, feta avgångsvederlag till misskötare likaså.

Vart är vi på väg? Jag är inte religiös i traditionell bemärkelse men här skulle behövas en Messias.

Kyrkorna och frivilligorganisationer översvämmas med människor som behöver mat, kläder och bostad.

Det sägs att man inte har råd? Det beror på. Jippon typ Kulturkalaset får kosta, feta avgångsvederlag till misskötare likaså. Dyrbara seminarier långt bort från hemorten skulle kunna ersättas med skypemöten. Hur mycket besparingar skulle inte det bli? Och tänk bara hur mycket mindre CO2-utsläpp det skulle bli.

Gamla människor med hemtjänst får sina insatser minutberäknade. Toalettbesök så och så många minuter, till exempel. Vem vill ha det så på gamla dar?

Funktionshindrade ska få ännu mindre hjälp och i många fall dras hjälpen in. Livskvalitet? Man vill gå tillbaka till gårdagens institutionsboende även för de minsta som behöver sina föräldrar.

Vi har världens högsta skatt. Använd den till något som gagnar de sämst lottade, de som inte kan föra sin talan men som är människor med behov som all andra, kroppsliga och själsliga.

Jag är på mitt 88:e år. Ännu kan jag klara mig själv och är relativt frisk till kropp och själ men vill verkligen inte leva i hundrade år.

Vera Faludi