Hon har inte velat titta på statistiken om förlossningsskador jag haft med mig. Inte heller försökt förklara varför jag bör föda vaginalt. Mötet på Östra Sjukhuset handlar enbart om dominans. Om vem av oss som ska få bestämma över min kropp. Tidigare har informationen varit att ingen tvingas föda vaginalt. Förlossningen ska planeras i samråd, och vill man inte efter behandlingar och samtal respekteras det. Nu rycks marken under mina fötter undan och jag faller fritt. Jag frågar desperat om andra utvägar. ”Ingen kommer hjälpa dig” svarar läkaren. Där och då knäcks jag.
Filosofen Kate Manne menar att vi inte ska förstå misogyni som ett uttalat hat mot kvinnor. I stället handlar det om att kontrollera, övervaka, straffa och frysa ut de ”dåliga” kvinnor som utmanar kvinnorollen. Och om att belöna de ”bra” kvinnor som underordnar sig.
Som kvinna förväntas du offra din kropp för ditt barn. Efter en vaginal förlossning kanske du aldrig mer kan hålla tätt, njuta av sex eller hoppa studsmatta, men vad gör det? Du räknas inte längre. Du finns inte längre. Och försöker du hävda att du visst finns och räknas så straffas du.
Jag har aldrig mött så uttalad misogyni som i Aurora-vården. Är du en ”bra” kvinna, villig att underordna sig och föda vaginalt så belönas du. Du utlovas att få plats även om det är platsbrist, att få komma in tidigt och att assisteras av de mest erfarna barnmorskorna. Är du däremot en ”dålig” kvinna som vill föda med kejsarsnitt så straffas du. Du stämplas som psykiskt sjuk och utsätts för omvändelseterapi. Som strävan efter autonomi vore en sjukdom som ska botas.
Veckorna som var kvar av graviditeten blev ett mörker. Det var svårt att prata om det som skett, svårt att äta, svårt att lämna hemmet. Bara tanken på Östra sjukhuset gav mig ångest, så när värkarna drog igång åkte vi till ett annat sjukhus. Förlossningen blev okomplicerad. ”Nu är du väl glad att det blev som det blev ändå?” Frågade barnmorskan käckt. Nej, skrek jag inombords. Men utåt log jag och nickade. Ett friskt barn vilade i min famn och sköterskorna i rummet hade gjort sitt bästa i timmar. Jag borde vara tyst och tacksam.
Det förs ingen statistik över hur många vi är som tvingats föda vaginalt efter att ha nekats snitt. Ingen följer upp hur vi mår efteråt, eller hur det går för oss och för våra barn senare i livet.
Auroramottagningen menade att det skulle vara stärkande att föda vaginalt, även om det var ofrivilligt. Jag upplevde det som nedbrytande och traumatiskt. En läxa i att mina behov och preferenser inte spelar någon roll, att jag inte får existera för min egen skull. Vilket ett par år senare mynnade ut i en sjukskrivning utmattningssyndrom.
Förlossningsrationell Aurorapatient
LÄS MER:Klinikernas egna enkätsvar – därför beviljas inte snitt
LÄS MER:Nyttiga bakterier kan föras över även vid kejsarsnitt