Precis som Sarah Britz skriver (GP 26/4) är jag tacksam att min mamma, som gick bort i slutet av förra året, slapp detta. Men i veckan fick jag besked om att covid-19 har tagit sig in på min enda kvarvarande äldre släktings, 89 år, avdelning på äldreboendet. Enligt enhetschefen via personal. Att äldrevården sedan länge har stora brister i Sverige har förnekats ihärdigt av ansvarig förvaltning i den kommun som mamma bodde. Nu har sanningen kommit fram i ljuset. Äntligen.
Jag hoppas att något gott kommer ut av detta när krisen är över
Jag kan dessutom jämföra, jag jobbade i äldreomsorgen när jag pluggade på 1970-talet. Då var det inga konstigheter att skattemedlen gick till att polera möbler, kamma mattfransar och tvätta makens nylonskjortor. Vilket jag som 19-åring inte tyckte var okej, jag var verkligen en piga.
Att staten prioriterar de generationer som ska arbeta i framtiden har varit ändamålet för politiken. Men med robotisering, där behovet av mänsklig arbetskraft sannolikt kommer att minska drastiskt inom något decennium eller två, har den politiken tappat i värde. Jag hoppas att något gott kommer ut av detta när krisen är över, att äldreomsorgen granskas – allt ifrån hygien och antal minuter eller antal personal som ombesörjer vården, till Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR), som folkrättsforskaren Katinka Svanberg skriver på GP Debatt 26/4.
Lena Knutsson
LÄS MER: 23 av 57 anställda på äldreboende gick till jobbet sjuka