Hur tänker politikerna egentligen? Räddningstjänstens vägar plogas först – rimligt. Sedan cykelbanor. Sist gångbanor. Fotgängare hamnar längst ner i hierarkin.
Samtidigt uppmanas alla att stanna hemma när snön faller. Ta inte bilen. Undvik att gå ut. Vården går redan på knäna. Men ett undantag verkar finnas: cyklisterna. De ska fram – till varje pris.
Som fotgängare tvingas man ut på oplogade cykelbanor eftersom gångbanorna lämnas åt sitt öde. Där möts man av plingande, irritation och svordomar från personer som beter sig som om de tävlade i Tour de France. Försök själv hålla ett barn i varje hand och pulsa fram i snödrivor medan någon kräver fri lejd. Hänsynen är minimal. Cyklisten är bil när det passar och fotgängare när det passar. Regler och ansvar verkar vara flexibla begrepp.
Jag cyklar också – men inte i livsfarligt väglag. Av respekt för vården. Vårdpersonal vittnar om hur onödiga dessa olyckor är. Ändå ska resurser läggas på skador som hade kunnat undvikas.
Samtidigt har Göteborgs stad dragit sig tillbaka från underhåll av trottoarer på privat mark. Resultatet? Skyltar om att vinterunderhåll saknas. Människor som inte hinner eller har råd att skotta. Fotgängare som hänvisas rakt ut i gatan.
Det här handlar inte om att vara emot cykling. Det handlar om prioriteringar och ansvar. Innan ni bygger fler cykelbanor – se till att gångbanor plogas först. Se till att äldre med rullator inte blir instängda. Se till att barnfamiljer kan ta sig fram utan rädsla.
En stad mäts inte i antalet cykelbanor. Den mäts i hur trygg den är för de mest utsatta.
Är Göteborg verkligen en stad för alla?
Livrädd fotgängare
