Någon gång under 80-talet sändes ett fantastiskt program med Göran Rosenberg som programledare och där intressanta forskare, experter och politiker deltog. En av dem var Odd Engström som senare blev vice statsminister.
Han sa att resurser tas ifrån verksamheter där barn och ungdomar finns, för att ges till vuxna och så presenterade han underbara idéer om hur man kunde förändra detta. Han hade också tänkt på hur det skulle finansieras. Det blev, i alla fall för mig, tydligt att man måste fundera över vem som egentligen har överblick. Vad kan man flytta på för att åstadkomma det som är så viktigt, stöd till våra barns utveckling och framtid?
Det har gått 40 år och vi läser fortfarande samma saker varje dag. Hur är det möjligt att inte se att det finns ett samband mellan barnens välmående i deras uppväxt och hur samhället ser ut i dag?
Är inte barnen det viktigaste vi har? Hur kan vi då hålla på så här? De pengar som hade behövts till barn och unga kommer bara när det är för sent, och då finns det ju ingen återvändo.
Häromdagen läste jag om Sydkorea. Efter Koreakriget var det totalförstört. Landet var fattigare än Nordkorea. Trots i princip obefintliga resurser vägrade politikerna att kompromissa om barnens skolgång som i flera år bedrevs i tält och kostade 20 procent av statens budget. Sydkorea är ett levande exempel på att man kan lyfta människor ur fattigdom. Det bygger självklart på att barnens behov har prioriterats.
Kerstin Nordenham Murby
LÄS MER:Carin Götblad: Vi måste förstå varför svenska barn mördar
LÄS MER:Det finns vägar framåt – det är dags att ta dem
LÄS MER:Socialtjänstministern: Så ska barn hindras in i gängen