Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tre pristagare. 1974 delades tre Nobelpris i litteratur ut i Stockholms konserthus. Eyvind Johnson (t v) delade 1974 års pris med Harry Martinson (i mitten) Aleksandr Solzjenitsyn fick litteraturpriset 1970, men kunde ta emot det först 1974.

Eyvind Johnson som brödskrivare

Bokrecension: Nobelpristagaren Eyvind Johnson arbetade länge som nödd och tvungen brödskrivande kritiker. Tomas Forser läser en kritiksamling från åren 1936–1946.


Inget svenskt författarliv under de senaste hundra åren slår Eyvind Johnsons. 
Född i Överluleå utvandrade han som 20-åring till Stockholm, där han försörjde sig på journalistik. Snart vidgade han vyerna och tog sig ner i Europa på proletär bildningsvandring. Merparten av 30-talet levde han i Frankrike, lärde sig franska och inledde ett författarskap som tog intryck av modernismens landvinningar i både stil och människosyn. Det brustet Hamletgeniala och överdådigt unga balanserade han med humor och social erfarenhet.

Efter kriget bosatte han sig i Schweiz och senare i England. 
Författaren som dåtida europeisk intellektuell kan man tänka. Minus den öppna självbekännelse som skulle höra till greppen hos nästa generation kulturmän. Sitt mästerskap nådde Johnson som prosaförfattare med vitt skilda motiv, allegoriska satsningar och historiska referenser med bäring på samtidens politiska konvulsioner och moraliska dilemman. Den vägen bar det så småningom till Nobelpris.
Eyvind Johnson arbetade länge som nödd och tvungen brödskrivande kritiker. "Det är ett satans jobb" skrev han till en författarkompis. 

Formuleringen ser jag i Per Anders Wiktorssons förord till Eyvind Johnsonsällskapets utgivning av Kritik III (1936–1946). Härmed är nu Eyvind Johnsons samlade kritik publicerad. 

I Wiktorssons revy över frilansare Johnsons villkor, möda och lust kan var och en som exercerat på det fältet känna igen sig. Omfång, honorar, överväganden om vilka som adresseras av texttypen och på vilka sätt det sker. Då som nu. Det är dessa villkor och överväganden som formar all kritik. Man skriver sig in i ett sammanhang och ett samtal som mera sällan hörs men likväl hör till den offentlighet som vi menar är en väsentlig del av demokratin.
Eyvind Johnson var verksam som litteraturkritiker från 1921 till 1946. I de tre volymerna har Johnsonsällskapet samlat det som har publicerats av honom på kritikens område. Oftast i tidningen Arbetet och i BLM. Några av recensionerna har närmast notisformat, andra går för fulla segel med över 7 000 tecken stora texter. Många är engagerade pläderingar för författarskap som Johnson värderade högt och där både bok och recension är intressanta tidsdokument för boksynt folk. Inte så få har karaktär av valfrändskaper, författarskap som ligger recensenten varmt om hjärtat, och en hel del handlar om kolleger i Frankrike, Sverige och Norge. 

Recensionerna är mestadels förmedlande och innehållsredovisande med utförliga relationer av bokens motiv och personer. Vi känner förstås igen formen från samtida transporttexter av det slag som mindre är litteraturkritik och mer rekommendationer och tips. 

Mycket har karaktär av snabba knäck och ganska sällan blir jag överraskad av kritikerns iakttagelser eller värderingar. Ofta tänker jag under läsningen av de nära 400 sidorna att litteraturkritik inte är Eyvind Johnsons bästa gren. Sin sofistikerade ironiska stil använder han mycket sparsamt. I stället är det bruksprosa av rätt omständligt slag som dominerar. Jag längtar mer än en gång efter fyr och flamma i texterna och att det skulle kunna gå härligare till när han vill få med oss på läsäventyr.

Men självklart finns där också inspirerade och inspirerande texter. Han skriver till exempel avspänt engagerat om Dostojevskij och den eviga människan hos både honom och Homeros. Han väljer bort "den tungsinte grubblaren" hos den ryske mästaren och lyfter fram ett andrarangsverk som Inkräktaren där han finner "repliken snabbare, satiren öppnare". Direkta besked av det litet chansartade slaget stimulerar.

Man kan faktiskt sakna kritikens viktigaste instrument i Johnsons litteraturkritik: den precisa iakttagelsen. Men när hans engagemang väcks inför det som är vrångt och fel i gangsterismens USA, samtida rasism och antisemitism eller missvisningarna i det dåtida  Sverige i omvandling höjs temperaturen i texterna betydligt. Och när han skriver om sin frände den marginaliserade Rudolf Värnlund gör han viktiga iakttagelser. Bland annat om relationen mellan massa och individ i Värnlunds författarskap. Den som är så central i dennes romaner. När Johnson beskriver den gör han det på sätt som har också nutida aktualitet. Det handlar om en livssyn och en estetik som förmår att se och beskriva arbetarna både som klass och individer. 

Också hans plädering för nyttan av att läsa Gustav Hedenvind–Eriksson är en text som spränger de gängse recensionsramarna på både höjden och bredden. 
Med det sagt och invändningar till trots skall det därför sägas att Eyvind Johnsonsällskapet och Per Anders Wiktorsson stått för en välgärning i inhemsk kritikhistoria.