Fråga:
Hej,
Jag och min sambo lever tillsammans sedan drygt 20 år tillbaka. Vi tjänar båda helt okej, jag får ut något mer men efter skatt är det ingen större skillnad. Allt går in på ett gemensamt konto och vi månadssparar lika mycket. Så långt allt frid och fröjd.
Dock kommer min sambo från en förmögen släkt.
Det trillar in pengar på både födelsedagar, jul och vid helt andra tillfällen för att de vill vara snälla. Min sambo anser att det är hennes pengar och att hon ska få spendera dem hur hon vill, jag har inga invändningar.
För min del blir det inget arv, min chans att tjäna lite extra pengar är genom en årlig bonus baserat på mina prestationer på jobbet. Jag anser att detta är mina pengar som jag ska få göra vad jag vill med, medan min sambo ser det som lön och att det då ska in på vårt gemensamma konto. Min bonus handlar om mindre pengar än vad min sambo får i gåvor från släkt och familj.
Det blir bråk om detta varje gång och när jag tar upp gåvorna från hennes släkt gör det bara situationen värre. Resonerar jag verkligen fel som likställer bonus med gåvor? Hur ska man tänka kring gåvor, bonusar och pengar som man har förmånen att få ta del av utöver sin regelbundna lön?
Mvh Lars
Svar:
Hej,
Ibland kan det framstå som att fullständig ekonomisk rättvisa skulle vara en enkel sak att uppnå. Så kanske det är i teorin. Men den faktiska verkligheten är ofta lite mer dynamisk än principerna.
Ta till exempel föräldrar som sparar pengar till två syskon. Vid första anblick kan det verka helt rättvist att sätta av samma summa varje månad till båda barnen. Men i praktiken kanske de investeras i fonder. Eftersom köpen sker vid olika tillfällen – och barnen ska få pengarna vid olika tillfällen – så kan avkastningen skilja sig åt.
Även föräldrar som inte investerar pengarna kan få problem. Mellan 2020 och 2024 var det till exempel nästan 25 procents inflation. Ett småsyskon som 2024 fick samma summa som storasyskonet fått fyra år tidigare har ändå blivit missgynnat. Det är inte så lätt att få det helt rättvist som det kan verka.
Detsamma gäller par, eller vilken konstellation som helst egentligen.
Din partner tjänar mer än dig, eller du tjänar mer än den. Självklart behöver det på något sätt kompenseras för. Det enklaste är kanske, som du skriver, att sätta in båda lönerna på ett konto och betrakta det som en enda gemensam inkomst. Men är det verkligen garanterat helt rättvist?
Parten som tjänar mer kanske verkligen har gjort sig förtjänt av det? Den kanske jobbar stenhårt och i sitt anletes svett har borrat sin väg fram till en högre lön. Samtidigt som parten med lägre inkomst bara latat sig genom livet.
Privatekonomi söndag
I artikelserien Privatekonomi söndag samlar vi reportage, tips och granskningar om hur man får pengarna att räcka längre och förutsättningar att växa.
Vill du få en pushnotis i din mobil när vi skriver om dessa ämnen? Klicka här: Privatekonomi och välj följ.
Betydligt vanligare är nog att det är den part som tjänar mindre som också kämpar mer. Man kan tänka sig en lång rad yrken där inte bara lönen är lägre – utan även arbetsuppgifterna är betydligt jobbigare. Om ungefär en tredjedel av svenska sjuksköterskor arbetar deltid beror det sannolikt inte på att de är latare än andra, utan på att deras arbetssituation är mer krävande. Man kan också tänka sig att slitiga jobb med lägre lön i högre utsträckning är svårare att behålla långt upp i åldrarna.
För full rättvisa borde även sådana aspekter kompenseras för när inkomsterna ska delas.
Det är också lätt att stirra sig blind på just inkomst – men förringa tillgångar. Ett annat orättvist scenario är att den ena parten i ett förhållande har mer med sig från början. En aktieportfölj eller en bostad med låg belåning. Om man då delar den gemensamma månadslönen lika innebär det att den part som har mindre aldrig kommer att komma ikapp. Båda sparar ju lika mycket, avståndet förblir konstant.
Faktum är att bara det att komma från en mer välbeställd familj i sig är att betrakta som en ojämlikhet, även om antalet kronor och ören för tillfället är detsamma på bådas konton. Dels kan det finnas framtida arv – men en bataljon av täta släktingar kan också ses som en slags försäkring. Ett skyddsnät för den som råkar trilla dit.
If you called your dad he could stop it all, som Pulp sjunger så fint.
I motsats så kan man också förstå att personer med tillgångar vill skydda dem, även från sin partner. I slutändan vill man kanske att ens egna barn ska ärva det man lämnar efter sig – inte barnen ens partner fick efter att den övergivit familjen för en yngre älskarinna.
Att få till absolut ekonomisk rättvisa är helt enkelt inte så lätt som det först kan verka.
Därför är mitt råd att faktiskt skita i det!
Ge upp ambitionen om att det ska vara helt rättvis, sluta grotta ner er i detaljerna.
Vad som däremot är viktigt är att hantera olikheter, framför allt de största. Kanske behöver du inte ställa din bonus mot hennes födelsedagspresent? Hon har ju faktiskt rätt i att det ena är en lön och det andra en gåva. Kanske vore det en bättre idé att i stället prata om den lite större bilden?
Att du inte fått med dig något hemifrån, att du behöver kunna bygga en ekonomisk trygghet för egen maskin. Om hon nu kommer från en burgen släkt är uppoffringen inte så stor, hon har ju redan sitt på det torra. Det borde också ligga i bådas intressen att ha liknande grader av ekonomisk frihet, man vill ju inte att ens partner ska vara ihop med en bara för pengarna. Så tänker i alla fall jag.
En sådan diskussion kanske till och med skulle kunna sluta i att det vore rimligt att du fick behålla din bonus själv. Vem vet?
