Vi behöver mer kunskapsrön innan vi med säkerhet kan säga vad som är mest fördelaktigt för barns lärande. Skolproblem behöver lyftas, men inslaget i svensk tv där elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, enligt flera politiker kan behöva exkluderas, är inte lösningen på skolans ibland allvarliga problem.
Mig veterligen finns det ingen svensk forskningsstudie som kan visa upp förbättrat lärande i segregerande undervisningsgrupper. Däremot kan det behövas ett mindre sammanhang, stärkt kompetens och en ökad flexibilitet inom inkluderande skolformer. Det framkommer att mina deltagare med NPF vill vara inkluderade, men har gett upp hoppet, att de utan kamp kommer få det stöd de behöver i det ordinarie klassrummet. Vi glömmer bort eleverna själva när vi planerar för skolformer som tenderar att bli permanenta, så som den lilla gruppen.
Mer bred kompetens kring funktionsnedsättningar
Grunden i ett demokratiskt samhälle är mänskliga rättigheter och allas rätt att höra till. Att peka ut en elevgrupp som för besvärlig för att kunna inkluderas är ingen vacker elevsyn. Varför inte ta reda på varför de stör? Minimera orsaker till att de stör? Flertal undersökningar visar att extra anpassningar och särskilt stöd inte fungerar optimalt i nuläget för elever med NPF.
Rimligen borde vi införa och förbättra anpassningar i större skala innan vi ropar efter särskilda undervisningsgrupper. När lärare saknar rätt kompetens är det lätt att känna sig otillräcklig. Vi har inte råd med fler utbrända lärare eller barn som inte kommer till skolan. Jag hoppas att bristen på insatser i skolsystemet har ekonomiska förklaringar. Är det att ett visst spill får man räkna med blir jag om möjligt ännu mer förfärad. Har vi inte kommit ifrån det kategoriska tänket, där eleverna äger sina svårigheter och är de som förstör för alla andra?
I dagens skola är det tyvärr så att barns behov konkurrerar med varandra och lärare har inte rätt förutsättningar för att kunna möta alla barns behov på bästa sätt.
Brist på lärare och specialpedagogisk kompetens är välkänt. Vem ska bemanna de särskilda undervisningsgrupperna (SU) eller resursskolorna som föreslås som en lösning? Det finns SU-grupper som fungerar väl, där elever äntligen får adekvat stöd. Det finns även SU-grupper med brist på rätt kompetens. En stärkt kompetens för all skolpersonal i reguljära skolformer är akut, där samtliga pedagoger får mer bred kompetens kring funktionsnedsättningar. Det utvecklar och stärker lärares förmåga att möta klassens mångfald.
Social förmåga och skolnärvaro
Vems ansvar är inkludering? Det kan inte vara den enskilda läraren, men det är lärares kunskaper som gör att lärmiljön kan anpassas, i samverkan med andra och med fler resurser. En generell anpassning av lärmiljön är bra, men det finns andra faktorer som har större betydelse för en framgångsrik inkludering, bland annat att möta individuella svårigheter.
Det finns evidensbaserade interventioner som kan öka lärande och välbefinnande för elever med NPF. I svensk skolkontext är detta dock ytterst sällsynt. Min forskningsenhet KIND har bedrivit social färdighetsträning för elever med sociala svårigheter och resultatet visar att eleverna ökar sina sociala förmågor, men även skolnärvaro, vilket borde vara intressant när antalet elever med problematisk frånvaro ökar.
Barns behov konkurrerar med varandra
Nästa steg är att stärka omgivningens förståelse. Ytterligare insatser i skolmiljö är att exempelvis minska klass-storlek, införa två-lärarskap och en ökad samverkan mellan fler professioner. Det går att genomföra insatser i skolmiljön, men någon måste ta stafettpinnen och någon måste betala. I dagens skola är det tyvärr så att barns behov konkurrerar med varandra och lärare har inte rätt förutsättningar för att kunna möta alla barns behov på bästa sätt.
Vi kan inte ha ett samhälle eller en skola som inte är beredd på eller klarar av att möta mångfald. Jag har beskrivit detta i fiktiv form i min senaste bok, hur du som förälder kan känna om du får ett barn som inte har valt att födas med sina svårigheter och där skolan inte kan ta emot ditt barn. Inkludering är komplext, svårt och kostar. Elever behöver stöd, lärare behöver stöd och skolledning behöver stöd i den där skolan som ska fungera för alla.
De som fattar beslut om skolan behöver grunda sina förslag i forskning. Om ni funderar över om vi verkligen ska ha en inkluderande skola kan jag avrunda med ett citat från en flicka i åk 9 som har det bra i sin mindre enhet, men som skulle önska att kunna vara inkluderad: ”Jag är klassens miffo, som måste gå här i Studion. Jag kommer aldrig få den hjälp jag behöver i min klass, så det är bättre att jag är här”.
Emma Leifler, doktor i specialpedagogik och universitetsadjunkt vid Göteborgs universitet
LÄS MER:Viggo har varit hemma från skolan i flera år
LÄS MER:Kritiken: ”Svensk skola driver på adhd-diagnoser”
LÄS MER:Skolan gör våld på barn med NPF när de tvingas göra som alla andra